Det utges hundratals böcker om islam årligen. Man kan verkligen undra varför, och om man kan ”bota” islamofobi med mer information. I min tolkning är ett lägre intresse för islam ett tecken på att muslimer och deras religion är en självklar och vardaglig del av det svenska samhället, att islam är integrerat helt enkelt. Men vi är uppenbarligen inte där än.

Tre nya böcker om islam har utkommit i vår, med fokus på islams dåtid, samtid och framtid. Christer Hedin, religionshistoriker med lång erfarenhet av undervisning och folkbildning i islam, försöker på drygt 400 sidor att omfatta islams alla aspekter ur ett historiskt perspektiv. Hur många böcker utkommer årligen som försöker totalpresentera kristendomen? Som jämförelse.

Hedins ambitiösa försök är inte sämre än någon annans, kanske till och med bättre. Boken är välskriven, korrekt i all detaljrikedom, välstrukturerad och kommer att fungera som ett standardverk på olika islamkurser framöver. Den ger en förståelse för tolkningen av de religiösa källorna i tid och rum. En misstanke blir dock att en del av urvalet och av tolkningen faktiskt kan tillskrivas författaren själv mer än olika muslimska röster genom historiens gång.

Jonas Otterbeck, docent i islamo­logi, tar till ett annat grepp i sin bok. Han närmar sig inte islam utifrån urkunder och historia, utan utgår från muslimerna själva, och i detta fall, unga muslimer. De unga har en mångfald idéer och förhållningssätt, som oftast är grundade i något annat än vad islams texter ”säger”. Det är intressant hur Otterbecks egen gedigna kunskap om formell islam, ställs mot de ungas religiösa okunskap. Han tolkar detta som ett uttryck för en ojämn maktbalans mellan dem, men jag tycker också detta ställer frågan på sin spets om verkligen kunskap om islam säger något om vad muslimer tror på eller hur de lever sina liv.

Otterbeck är lyhörd, inkännande och vänlig mot sina informanter, nästan paternalistisk. Boken har ett intressant och nytt grepp genom att tecknaren Peter Hallin illustrerar delar av samtalen i serieform. De unga muslimerna får ett ansikte och en personlighet, samtidigt som de anonymiseras. Dialogen blir levande och de unga muslimerna framstår som mänskliga med all den osäkerhet och förvirring vi människor har inför existentiella och religiösa frågor. Vad tror vi egentligen på? Vad grundar vi det på? Det är inga religiösa robotar som talar här.

Man förutspådde länge religionens död som ett naturligt och oundvikligt led i moderniseringsprocessen, men islams starka ställning har motbevisat den tesen. Titeln på den framstående islamkännaren John L. Espositos bok kan ge sken av att den ska spekulera i hur islams framtid kommer att te sig, men även här är det samtidsislam som avhandlas. Boken har ett amerikanskt perspektiv, där islam inte alls framstår som så problematiskt och kontroversiellt som i Europa. Vi glömmer gärna, utifrån vår eurocentrism, att USA är en nation byggd på invandring och respekt för olika religiösa yttringar, trots den senaste tidens ”krig mot terrorn”.

Jag har en gemensam kritik mot alla de tre böckerna. För det första tycker jag att vissa brännbara ämnen undviks. Är de konflikter som uppenbarligen finns mellan väst och islam bara en illusion, byggd på västs okunskap och islamofobi? Alla tre författarna har en distanserad, nyanserad ton och man kan nästan höra den tålmodige, luttrade lärarens röst i samtliga böcker. Islam är ingenting att hetsa upp sig över, säger de samstämmigt. Jag hoppas de har rätt.

För det andra är genusperspektivet outvecklat i de tre böckerna, en kritik som i viss mån hänger ihop med den första. I Hedins bok har kvinnorna försvunnit. Exempelvis är profeten Muhammeds alla fruar inte presenterade, trots att de är viktiga gestalter under islams formativa period. Bokens rika bildmaterial visar knappt en kvinna, mer än som anonyma beslöjade gestalter. Hedin beskriver hur Satan lockar Adam och hans hustru till olydnad, men missar en viktig detalj som tagits upp av nutida muslimska feminister: att det är Adam ensam som får skulden för frestelsen enligt Koranen, och att kvinnan därmed går fri från skuld.

Esposito ägnar ungefär femton sidor åt att diskutera nutida kvinnliga muslimska teologer, utan att gå till botten med de stora stötestenarna i den islamiska genusdebatten. I Otterbecks dialoger med ungdomarna är genusfrågan aldrig framträdande. Urvalet av ungdomarna gör att de framstår som ganska ”oislamiska”: ingen bär islamiska kläder till vardags och så många som tre av de nio intervjuade äter griskött.

Men just dessa förhållanden är kanske den viktigaste lärdomen i hela hysterin kring islam: att de flesta muslimer verkligen inte bryr sig speciellt mycket om islam, till förtret för både islamister och islamofober. Och alla islamböcker till trots. Otterbecks bok framstår i denna trio som den mest angelägna i sin ömsinta beskrivning av unga muslimer i folkhemmet.

Islam här och nu, inte där och då.

Pernilla Ouis

biträdande lektor och forskare Hälsa och samhälle, ­Malmö högskola