Stora och egensinniga artister är per definition inte slätstrukna. De kan
tidigt bli legender.
Pianisten Svjatoslav Richters brokiga levnad och rika konstnärskap är sådant
mytiskt stoff, och Karl Aage Rasmussens bok (på danska 2007) värdig sitt
ämne: biografiskt noggrann, miljö- och personhistoriskt givande och
psykologiskt intressant.
Författaren behärskar inte ryska, vilket borde vara en förutsättning, men med
ingående hjälp av Antti Sairanen har han ändå nått bakom språkridån,
klarlagt kontakter och privata omständigheter och knackat hål på en rad
anekdoter.
Nomaden Richter (han trivdes bäst i Italien och Frankrike) var flitig på
estraden och i studion. Man har räknat till 4 000 framträdanden på
femtiofem år, och utgåvorna blir bara fler och fler. Det finns massor av
inspelningar. Just när jag läser boken rasslar det in en cd (Hänssler) med
en konsert som den 79-årige pianisten gav i Schwetzingen 1994, där han
spelar några favoritkompositörer: Grieg, Ravel och César Franck.
Lynnig, skygg, känslig, självsvåldig och opålitlig, ovillig att öva, sällan
nöjd – bilden av Richter är mångfasetterad. Helt ointresserad av politik,
pengar och planering, bara han fick spela och röra sig fritt, vilket var ett
privilegium även för en regimtrogen sovjetartist. Oberäknelig som
interpret; han eftersträvade ”fräschör”, inte stiltrohet eller teoretiska
motiveringar. Han var musik och ville musik. För det behövde han sin
fabulösa teknik.
Rasmussen följer Richter från en stormig barndoms Odessa, i turnéernas spår
till slutet i Moskva. Han förstår att ingen är helgjuten och konsekvent. En
stor konstnär har sina nycker och nerver, sina idiosynkrasier och spöken i
garderoben. Därför kan författaren i sin bok erbjuda perspektivrik,
spännande läsning.
Carlhåkan Larsén
teaterkritiker