MALMÖ SYMFONIORKESTER. AGNETA EICHENHOLZ, SOPRAN. MARC SOUSTROT, DIRIGENT.. Veckans konsert med Malmö Symfoniorkester började med en lektion i skön gestaltning och slutade med blodsmak i munnen.
Sopranen Agneta Eichenholz började sin sceniska bana i ”Kristina från Duvemåla” och är nu mitt uppe i en internationell karriär. Åter i Malmö sjöng hon slutarian ur Britta Byströms kammaropera ”Om man blivit av med sitt bagage” och Hector Berlioz sångcykel ”Les nuits d’été”. Och det gjorde hon på ädlaste sätt.
En del sångare älskar klang, andra älskar text. Eichenholz verkade tycka om båda men prioriterade alltid melodin, som hon formade till vackra, organiska gestalter. Detta var ren och stor sång helt utan specialeffekter. Marc Soustrot lockade orkestern att spela med en tyngdlöshet som jag inte tror jag har hört hos dem förut.
Arian ur Byströms opera sjungs av en rollgestalt som just förolyckats och som nu blickar tillbaka på de levande. Niklas Törnlunds text rör sig försiktigt mellan det vardagliga och det visionära. Musiken är mild men samlad, med små underligheter som tycks peka mot något bortom det hörda: ett klirr, en allvarlig ton i blåset, ett oväntat tonsteg.
Efter denna svävande första del av konserten skulle det komma tyngre saker: Tjajkovskijs sjätte symfoni, ”Pathétique”. Men inledningen var förrädisk, för Soustrot lät den svirrande lättheten fortsätta in i symfonin. Ja, till en början var den så flyktig att man kunde tro att denna version av sexan skulle bli en rätt lättsam färd.
Men pang! Där kom första satsens genomföringsdel med en ursinnig intensitet och Mefistofeles själv på dirigentpulten. Kontrasten var skriande. All känsla för rimlighet och proportion sparkades över ända, trampades i gruset, sprängdes i bitar. Vilken skillnad mot Eichenholz ständigt välbalanserade gestaltning och Byströms subtila undergrävande av etablerade mönster.
Andra satsens femtaktsvals är skriven i helt salongsfähig stil och fick också låta så. Här stod man och såg på själsdramats välpolerade yttre. Den livsbejakande tredje satsen lät Soustrot bli så forcerad att den nästan, men bara nästan, lyckades ta loven av den verkligt finala final som avslutar symfonin.
När ett symfoniskt verk tidigt låter höra något alldeles apart skapas spänning inför fortsättningen. (Lyssna på första satsen i Eduard Tubins femte symfoni! Den ligger på radions hemsida sedan P2 sände den i måndags.) Soustrot skapade spänning inte bara inför resten av symfonin utan också inför vad som ska ske på hans kommande konserter i Malmö.
När hans dirigering var som flyktigast hände det att orkestern snubblade, men visst verkar de gilla sin färgstarke chefdirigent. Orkesterfanfar är det finaste en ensemble kan ge sin dirigent, och med det slutade konserten.