En vän till mig har myntat begreppet Heja heja. Det får symbolisera
klubbentusiasmen som råder. Hur orkar de, är standardreaktionen. Hur många
linor har de dragit idag?
Visst finns en energisk grundinställning, men det är bara naivt att tro att en
natt av intensivt dansande går av sig själv. Man är, så att säga, inte arton
år längre.
Knark i all ära, men det verkar trist med bieffekterna.
Nej, som med mycket annat ligger det omsorgsfull förberedelse bakom
livsstilen. Uthållig klubbräv är inget man blir över en natt. Milslånga
joggingturer för benmusklernas skull. Idogt stretchande. Knäböj, ett och två.
Lösa och följsamma kläder är ett krav. Varför tror ni oversizetrenden
fortfarande är aktuell på dansgolven? Jersey är en dansares bästa vän.
Klackar är det inte.
Nötmix i väskan, check. Och så den lille, lille hutten innan avgång. Och då
pratar vi espresso, så svart tillredd att det bränner till i halsen. När ska
de dumma människorna förstå att den jäsande förfestalkoholen i buken bara
hämmar? Skamfullt nattmatssvullande likaså. Skipper och jag är rörande
överens.
Och så var det den där gula frukten. En gyllene vitamingåva framåt natten. I
innersta kretsar välkänd som klockan två-mellanmålet. Jag pratar banan, mina
vänner. Denna gudomliga frukt som ersätter vilket uppåttjack som helst.
Mellanmålskonceptet i sig är inte nytt. Den stockholmska motsvarigheten
”klubbäpplet” florerade flitigt som accessoar på mingelbilder för ett par år
sedan.
Här i söder creddas istället ”partybananen” i Facebooktags och mikrofonutrop
från klubbvärdar. Och på uteställen ser man snart frukten i var medveten
människas hand.
Nu återstår bara ett erkännande av bananen som bartilltugg. Du får flottiga
snacks och oliver överallt men se, ber man istället vackert om en frukt ser
det annorlunda ut. Varför inte en trevlig fruktkorg på bardisken?
Bananchips? Nu är fruktstunden förpassad till rökrutor och toaköer.
Se upp med vart du slänger bananskalet när du är klar bara. Det vore så trist
att halka på dansgolvet.