Tjejen mittemot är på väg till en dejt. Det är första gången hon ska på middag
hemma hos killen. Hon är uppklädd och lite nervös.
– Nej, jag veeet, säger hon i telefonen till sin kompis. Och så lite högre:
– Ja, jag VEEEEEET, men alltså han har lagat all mat själv ju! Jag tror inte
att vi kommer ut ikväll.
Hon riktar blicken mot det regnblöta gråa skånska landskapet som susar förbi
utanför tågfönstret. Tänker tyst en stund.
Så lägger hon till:
– Men du? Du kan väl ringa ändå? Vid niotiden ungefär. Bara så att... Jamen du
fattar... Bara så att jag verkar lite... populär?
För tio år sedan gick nio holländare den mattbeklädda vägen fram till det
allra första Big Brother-huset. När programmet började att sändas sköt
tittarsiffrorna omedelbart i höjden. Producenterna jublade. Längst där inne
i Amsterdams mäktiga tevelandskomplex hade man slutligen funnit nyckeln till
internationell framgång: ett format som kunde stöpas om i ett oändligt antal
varianter. Framtiden låg öppen och när deltagarna klev in över tröskeln tog
också den breda samhällskulturen ett steg in i något nytt. Från och med nu
skulle framgång alltid vara synonymt med popularitet. Från och med nu skulle
tanken att man kan existera i vardagen på ett mer eller mindre framgångsrikt
sätt komma att ses som fullständigt normal. Mycket har skrivit som
dokusåporna, senast nu under tioårsjubiléet. Ändå är frågan om vi verkligen
har greppat hur mycket medieutvecklingen faktiskt har påverkat vårt
förhållningssätt till vardagen.
För vad har dokusåporna lärt oss? Kanske att livet ständigt är
omförhandlingsbart.
Titta på dina statusrader på Facebook. Se på dina Twittermeddelanden. Dina
bilder som du lägger upp och som dina vänner kan kommentera. Dina låtlistor
på Spotify som du delar med dig av. Din aktivitet på Gowalla – det
positioneringsspel som sprider sig som ett influensavirus hos alla med en
iPhone i näven. Dina kommentarer på andras bloggar eller inläggen på din
egen.
Om du inte tror att bekräftelse spelar en roll i ditt liv, så föreställ dig
att du ALDRIG får något tillbaka när du använder dig av sociala medier, att
du ALLTID möts av tystnad, oavsett vad du sänder ut. Med den ökade
delaktigheten på internet har vi börjat att sålla i våra liv på ett nytt
sätt. Vi väljer ut brottstycken som vi sedan visar upp för omvärlden.
Förhoppningen är naturligtvis att vi ska få något tillbaka. Men vi vet
antagligen inte i vilken mån vi omedvetet försöker leverera just det
material som vår publik, det vill säga våra vänner, kommer att nappa på. Som
gör att de klickar på like-knappen under statusraden i Facebook, skriver en
kommentar på bloggen eller retweetar ett Twitterinlägg. Frågan är alltså:
vet vi i vilken utsträckning vi börjar att förändra våra liv för att vi ska
mötas av bekräftelse istället för tystnad?
Dokusåpahistorien är full av människor som framför kamerorna bara gjorde det
de trodde ”förväntades” av dem. De spelade en roll och lärde sig att spela
den så bra att omgivningen till slut inte såg något annat.
Är detta en sanning också för alla som använder sociala medier? På ett sätt
kanske vi går där allesammans nu, på väg över tröskeln in i det där
dokuhuset, fullt av tv-kameror och med en ständigt växande publik som
åskådare, alltid redo att rösta ut oss eller bära fram oss på sina armar.
Och med fantastiska nya verktyg till vår hjälp kan vi dessutom hålla oss
ständigt uppdaterade på vad som förväntas av oss och alltid exakt veta vad i
vår personlighet som slår an något hos omgivningen och vad som faller platt
till marken.
I en bok som kom i våras, "The Narcissism Epidemic" (Free
Press), argumenterar de amerikanska psykologiprofessorerna Jean M. Twenge
och W. Keith Campbell för att narcissistiska drag ökar både hos enstaka
individer och i den allmänna samhällskulturen. Vad är då egentligen en
narcissist?
I dagligt tal används begreppet lite slängigt, men normalt menar man en person
som har en grandios självbild och som gärna anser att hon är unik och därmed
bör särbehandlas. Narcissisten umgås helst med andra högstatuspersoner,
kräver beundran, vänder alla diskussioner tillbaka till sig själv, har ett
gigantiskt ego, är arrogant och har stor brist på empati. Graden av
narcissism kan variera – och alla människor uppvisar några drag – men för
att man ska anses ha en narcissistisk personlighetsstörning måste ett visst
antal återkommande narcissistiska drag ha noterats under en lång tidsperiod
och dessutom orsakat problem för personen själv eller andra. Jean M. Twenge
och W. Keith Campbell hävdar att både de allmänna narcissistiska dragen OCH
antalet personlighetsstörda människor just nu ökar i samhället. Och de
levererar tips för den som är på jakt efter bevis att de har rätt: Se dig
omkring! Uppträder folk som kändisar fast de inte är kända? Ökar antalet
skönhetsoperationer? Ser människor sig mer och mer som personliga
varumärken? Handlar låttexter i allt högre utsträckning om personen som
skrivit dem? Ökar kreditskulderna eftersom folk shoppar sig till en
framgångsrik image?
I takt med de sociala mediernas framgångståg världen över sätts nu
narcissiststämpeln allt oftare på de unga. Som om de själva hade skapat
förutsättningarna för den kultur de lever i. I själva verket är den så klart
ett resultat av årtionden av medieutveckling.
Bilden är dock oerhört komplex och det finns egentligen ingenting som talar
för att den tid vi lever i nu är mer ytlig än tidigare. Just ytlighet är ju
annars något som vi förknippar starkt med narcissistens tomma och uppblåsta
skrytande om det egna jaget och den egna situationen. Men tittar man på det
innehåll som de unga skapar får man oftast helt motsatt bild. De budskap som
skickas ut i sociala medier handlar långt ifrån alltid om framgång och
lyckade fasader. Vi kan ju faktiskt lika gärna bli bekräftade åt andra
hållet – som deprimerade, nedstämda och sorgsna. Men omröstningskulturen
kommer vi ändå inte undan.
Femåringen bredvid mig frågar om jag vill vara med och leka popstjärna. Det
vill jag gärna. Jag har faktiskt gjort det förr, säger jag glatt. Men hur
gör man nu för tiden? Svaret kommer utan en sekunds tvekan: – Alla har
varsin mikrofon och så är en av oss domare och säger vem som vinner.
Anade nästan det. Den som röstas ut får försöka uppfinna sig själv på nytt
nästa dag. Kanske är det då som just min unika personlighet blir sedd?
Anders Mildner
frilansjournalist