BBC:s filmatiseringar av Henning Mankells böcker ”Villospår”, ”Brandvägg”och
”Steget Efter” med Kenneth Branagh i huvudrollen har charmerat den brittiska
tv-publiken. Tittarsiffrorna för söndagens tredje och sista film var drygt
5,6 miljoner vilket enligt The Guardian motsvarar 22 procent av publiken. På
årets julfester hamnar jag i samtal om Ystad, rapsfält och svenska
polisuniformer.
Att engelsk dialog används i filmer som utspelar sig i en icke-engelskspråkig
kultur är förstås ingen nyhet, men Sverige har sällan skildrats i
internationella film- eller tv-produktioner. Det är därför en märklig
upplevelse att se Kenneth Branagh introducera sig med svenskt polis-ID som
”oålandö” (betoning på ”å”).
I klassiska Hollywoodfilmer signalerar karaktärer ofta sitt utländska ursprung
genom sina accenter men skådespelarna i BBC:s Wallanderproduktion talar
glasklar brittisk engelska. Inte förrän egennamn som ”Björn Fredman” med
adress i ”Tomelilla” dyker upp hörs det var vi befinner oss. Det svenska
språket används dock i alla texter som syns i bilden, från biljetter till
e-post, internetsidor och tidningsrubriker (Sydsvenskan såklart!).
I ”Villospår” nämner en politiker i en tv-intervju mordet på Olof Palme och
pratar om att dagens internationella Sverigebild är mer komplicerad än
”Björn Borg, ABBA och nakenbad”. Men eftersom han talar BBC-engelska flyttas
han i mina svenska ögon automatiskt utanför berättelsens ram och blir en
metakommentator.
Wallanders språkliga och kulturella dubbelhet för tankarna till experiment
från den tidiga ljudfilmens era. Innan filmöversättning kom att domineras av
textning och dubbning försökte många filmbolag lösa problemet genom att göra
flera språkversioner på samma manus. Paramounts studio i Joinville utanför
Paris producerade till exempel tretton filmer med svensk dialog.
Multispråkversioner framhäver kulturella skillnader på ett väldigt intressant
sätt och påminner om att Hollywood faktiskt en gång i tiden såg det engelska
språket som ett potentiellt hinder för den amerikanska filmindustrins
globala dominans. Dessa filmer tampades dock även med den tidiga ljudfilmens
tekniska begränsningar och filmades oftast med en nästan stillastående
kamera. Många av dem som fortfarande går att se framstår därför som
teatraliska kuriositeter för en nutida publik.
Nästan åttio år senare flyger den nya digitalkameran Red One över spektakulära
skånska vidder, fotograferade i hög upplösning av Anthony Dod Mantle som
arbetat med Lars von Trier och Danny Boyle. Ystads polisstation ser ut som
en trendig inredningsaffär och Wallanders hem är inte alls så otrivsamt som
hans dotter påstår. Men BBC-produktionen innehåller även observanta detaljer
som Wallanders vinkonsumtion från en bag-in-box; ett genuint svenskt fenomen
med nutidskänsla.
Som filmnörd med intresse för språkliga och kulturella översättningsproblem är
jag kanske lite perverst fängslad av BBC:s Wallander. Men filmspråket är
snyggt och för Observerkritikern Euan Ferguson är Branaghs ”ansikte som en
oälskad säng” en av tv-årets höjdpunkter.
Wallander må ha skapats som en svensk deckare för en anglocentrisk publik, men
nu när Ystadsdetektiven fått smeknamnet ”kommissarie Norse” här i
Storbritannien hoppas jag att även den svenska tv-publiken ska få bli bekant
med ”Mr Oålandö”.
Ingrid Stigsdotter
undervisar i konst- och filmvetenskap på University of East London