Rehab? Jo, det passar bra. Efter ett förlorat nittiotal checkade Stewart in
karriären på rehabilitering och kom ut på andra sidan som världens mest
framgångsrika coversångare. Fyra album med amerikanska standards, ett med
rockklassiker och, senast, ett med gamla soullåtar skeppade den idag
sextiofemårige britten ut under nollnolltalet.
Samtidigt har hits och covers ofta varit samma sak genom Stewarts hela
skivutgivning och han har bytt stil efter vad som verkat mest gångbart för
tillfället. En vindflöjel eller en överlevare, vilket man vill. På Malmö
stadion presenterar han en väntat proffsig show – stabil mogenunderhållning
med bara väldigt välbekanta låtar – och kompbandet både ser ut och låter som
ett bättre betalt The Commitments, det klänning- och kostymklädda bandet i
filmen med samma namn.
Stewart själv testar lite olika färger på kavajen under konserten, ungefär
lika många som genrerna som hinns med.
Vi får mycket Soul-Rod, men även om jag är övertygad om att han verkligen
älskar de gamla soulnumren så lyckas han inte sätta någon egen prägel på
dem; ”It’s the Same Old Song” får visserligen en originellt stillsam
inledning men snart sätter det typiska Motown-beatet igång och så är chansen
att göra något personligt av låten borta.
Men balladen ”Rainy Night in Georgia” är fin, där når innerligheten i den
raspiga rösten ända in under taket på södra sittplatsläktaren.
Disco-Rod i ”Do Ya Think I’m Sexy” blir bara en parentes. Lyckligtvis kan man
säga detsamma om Fläskboogie-Rod i ”Hot Legs” där Stewart roar sig med att
sparka ut fotbollar till några av de drygt 12 000 i publiken.
Bäst är, kanske inte helt oväntat, den okomplicerade Rock-Rod, den lantliga
tradrocken där orgeln ligger som en tjock, hemtrevlig heltäckningsmatta. Jag
tänker på ”It’s a Heartache”, ”The First Cut Is the Deepest” och givetvis
”Maggie May”, strategiskt placerad som sista låt före de två extranumren.
Malmö stadion 18.6.