Boken. Per T Ohlsson: Konservkungen. Herbert Felix - ett flyktingöde i
1900-talets Europa. Bonnier Fakta.
Felix är ett varumärke nästan lika fast förknippat med det svenska folkhemmet
som Erlander och Hyland. Eslövsföretagets klassiska produkter - inlagd
gurka, ravioli på konservburk, ketchup i plastflaska, mospulver i påse -
säger mycket om den svenska moderniteten: fixering vid det praktiska och
rationella, industrialisering också av vardagslivet.
Men Felix själv, Herbert Felix, var en judisk flykting från Tjeckoslovakien,
vars familj beviljades tillstånd att resa in i Sverige först den 30 april
1945, Hitlers dödsdag. Då var Herberts mor, far och bror sedan länge
förintade i Auschwitz. Nu fick föräldrarna till sist tillstånd att besöka
Sverige - i tre månader.
Konservburken är en mångtydig sinnebild för Sverige när det var som modernast.
Om en man som ändå till synes lyckades öppna denna burk, åtminstone för egen
del, har Per T Ohlsson skrivit en fascinerande och spännande biografi.
Herbert Felix konservbrytare var branschkunnande, charm och
uppfinningsrikedom. Han var född i en tyskspråkig högborgerlig judisk familj
i det mångkulturella habsburgska imperiet. Efter första världskriget blev
familjen tjeckisk. Familjeföretaget, Löw & Felix,
producerade och sålde gurkkonserver, i stor skala och med stor framgång.
Herbert reste flitigt för firman, också till Sverige där han kom att träffa
en ung göteborgska, Kerstin Cruickshank. Hennes farfar var för övrigt också
han invandrare, från Skottland, och entreprenör. Han kom till Sverige för
att driva kexfabrik och startade tillverkningen av Mariekex.
(En av de stora förtjänsterna med Per T Ohlssons bok är påminnelsen om att
blågula chauvinister som verkligen levde som de lärde inte skulle ha så
mycket annat att stoppa i munnen än den skit de själva pratar.)
Herbert Felix och Kerstin gifte sig 1937. Hösten 1938, strax före
Münchenöverenskommelsen, dödsdomen över Tjeckoslovakien, flydde Herbert till
Sverige. Han lyckades få med sig familjens gurkrecept, men år efter år
skulle försöken att rädda familjen till Sverige visa sig fruktlösa. Till
sist var det för sent.
Då var Herbert Felix sedan länge en väletablerad svensk industriman. Snabbt
hade han fått kontakt med ett företag i Eslöv vars produkt, Salubrin,
lämnade ett överskott av ättika. Herbert Felix flyttade till Eslöv och
började tillverka ättiksgurka. Ur gurkburkarna växte en alltmer innovativ
och allt mer mångfacetterad livsmedelskoncern.
Sedan ett par år tillbaka är jag själv om sensomrarna en sökande gurkamatör.
Ändå är jag förvånad över hur spännande det är att via "Konservkungen"
få inblickar i gurkbranschens konkreta historia. Så till exempel kan man
inhämta att den skivade smörgåsgurkan fötts ur skånska bönders snålhet. De
lät sina kontraktsgurkor växa sig för stora. Felix löste problemet genom att
skiva dem (gurkorna, inte bönderna). En annan svensk klassiker, Bostongurkan
- gurkhacket med ett namn som väl skulle föra tankarna till alla
nymodigheters fosterland, Amerika - föddes ur Herberts irritation över
restbitar av gurkorna som inte kom till användning.
Per T Ohlsson gör här en smärre pionjärinsats, som manar till efterföljd.
Näringslivets - företagens, produkternas och varumärkenas - svenska historia
är ett märkligt ofta förbisett forskningsfält där det av allt att döma finns
skatter, små och stora, att gräva fram.
En berömvärd dimension av hans biografi är också att han uppdaterar den ofta
upprepade frasen om invandringens avgörande betydelse för "
det svenska" och för in den i det svenska folkhemsprojektets huvudfåra,
bortom Karl XII och kåldolmarna. Det Sverige som i dag ter sig som mest
typiskt svenskt - det Sverige där bara omoderna människor bodde i gamla
innerstadslägenheter och lagade sin egen mat - skulle inte ha blivit riktigt
vad det blev utan Herbert Felix från Znojmo.
Öppna gränser och dörrar är viktigare än förnumstiga integrationsprogram, är
möjligen ett av bokens budskap.
"Hur många Herbert Felix har Sverige förlorat under de senaste
decennierna?" frågar Per T Ohlsson.
Vet Barbro Holmberg svaret? Nej. Göran Persson? Kanske inte ens han.
Nu är "Konservkungen" dock något mer än en framgångssaga om en
exemplarisk invandrad entreprenör. "Konservkungen" är
framförallt en tragedi. Förintelsen ligger som en slagskugga också över de
puttriga bilderna av en gentleman i fluga omgiven av korgar fyllda med
gurkor: Det oerhörda i att Herbert och hans kusin, den österrikiske kanslern
Bruno Kreisky, förlorade så gott som hela sin släkt i den nazistiska
dödsfabriken. Det skamliga i att Sverige, som senare gärna stoltserade med
både varumärket Felix (framgångsrikt svenskt företag i takt med tiden) och
varumärket Kreisky (den "svenske" regeringschefen i
Österrike) inte i tid hade velat eller vågat öppna sina portar för Europas
dödsdömda judar, bland dem Herberts föräldrar.
Detta är det stora. Men också smärre skuggor rör sig över och under
berättelsen om Herbert Felix.
Han går frivilligt ut i andra världskriget och slåss två och ett halvt år som
officer i den exil-tjeckiska armén. Han är utan tvekan en hjälte. Varför då
låta mytologisera sin egen roll under invasionen av Normandie?
Hans två äktenskap var trassliga och han var notoriskt otrogen. I det
avseendet dansade herr Gurka både vals och mazurka. Till sist blev inte
enbart privatlivet utan också affärslivet svårhanterligt. Herberts projekt
växte honom över huvudet och han förlorade kontrollen över företaget,
livsverket.
Herbert Felix var en komplex människa, påpekar Per T Ohlsson. Man tror honom
gärna. Han berättar övertygande. Men jag skulle inte ha haft något emot om
han givit sig själv mer utrymme att visa det. "Konservkungen"
är klart, koncist och pedagogiskt skriven, präglad av respekt och ödmjukhet
inför stoffet och källorna. Men man vill ha mer. Fler detaljer, fler
liverapporter från platser, händelser och konfliktytor.
Det finns goda skäl för att i en biografi som denna vara försiktig med såväl
gestaltning som försök till psykologisk inlevelse. Vad kan man veta,
egentligen? Trots allt inte mycket. Men jag tycker ändå att Per T Ohlsson är
återhållsam i överkant, trovärdigheten hade tålt både fler sidor och en
tyngdpunktsförskjutning från det journalistiska till det litterära.
Det är ju en så strålande sammansatt berättelse. Den ropar efter sin roman.
Per Svensson
kulturchef på Expressen