Utställning: Robert Mapplethorpe (17.6 – 2.10)
Fotografiska, Stockholm
Kan vi föreställa oss hur det var att haja till inför Robert Mapplethorpes
foton när de var nya? På Louisiana och Moderna Museet i början av 90-talet
tedde de sig vågade och omvälvande. Nu är de nästan genomskinliga.
På Fotografiska möts besökaren av rader av tätt hängda, tekniskt fulländade
studiofotografier som de flesta har sett reproducerade om och om igen. De
lånar i sin tur form och komposition från klassisk konst som också är
sönderreproducerad. Dessutom slet det sena 80-talets fotografer som Herb
Ritts ut den här estetiken fullständigt inom reklam, musikvideo och mode. Om
tematiken en gång provocerade har den numera integrerats i en kollektiv
föreställningsvärld. Skaver något alls i de perfekta bilderna? Jag känner
nästan ingenting alls. Det behövs en drog, ett trick som kan vrida synen,
påverka hjärnan och få oss att se det på nytt. Utställningstexterna inför
varje sektion är för allmänna, för ospecifika för att fylla den funktionen.
Bakom den fulländade ytan fanns ju ett smutsigt, desperat och fullständigt
fascinerande New York. Under briljansen i teknik och komposition i de sena
bilderna fanns en allt annat än vacker epidemi som dödade både fotograf och
modeller.
Jag önskar att mer av detta hade kommit fram, önskar att det hade kunnat vara
som under den fantastiska Warhol-utställningen som Neue Nationalgalerie i
Berlin gjorde för lite mer än tio år sedan (och som sedan visades på Tate
Modern). När de ställde ut Mapplethorpes stora idol och förebild den gången
insåg de ansvariga att det inte fanns så mycket nytt att uppleva rent
visuellt. Det intressanta var New York i slutet av 60-talet och början av
1970-talet. Vid varje verk kunde man därför lyssna på flera ljudspår med
anekdoter, analyser, låtar och intervjuer. Warhols Oxidation Paintings kom
till liv när man fick hör Jerry Hall berätta vem det var som faktiskt
pissade på kopparfärgen för att skapa de abstrakta mönstren och vem som var
på The Factory den dagen och tittade på. Man kunde se det framför sig.
När jag kommer hem söker jag i datorn och bokhyllan efter berättelser som
skulle kunna få de perfekta bilderna att öppna sig och släppa in lite av
allt det motsägelsefulla som präglade Mapplethorpes dystra vindsstudio på
Bond Street i New York.
Vad är begåvning och går den att frikoppla från en tid? Är det Mapplethorpes
blick på personerna eller den här tiden i New York med allt vad den för med
sig som fascinerar? Fotograferandet glider han liksom in på. John McKendry,
kurator vid MoMa var olyckligt förälskad, gav honom en polaroidkamera
samtidigt som han öppnade upp fotohistorien. Mapplethorpe är en attityd, en
ambition, en drivkraft – kraftigt inspirerad av Warhol. Lite senare träffar
han den förmögne och sökande Sam Wagstaff som har förmågan att både
kanonisera Mapplethorpe genom sin konstsamling och ge honom de ekonomiska
möjligheterna att utveckla den perfektion som ska känneteckna hans
fotokonst.
Som källa ligger så klart Patti Smiths med rätta hyllade memoar ”Just Kids”
nära till hands. Men här ligger fokus på en osäker och trevande Robert innan
genombrottet. Hennes kärleksfulla blick är underhållande, fascinerad och öm,
men den har svårt att sätta fingret på vad som plågar och driver honom. Den
är en pusselbit.
En annan pusselbit kommer författaren Edmund White med i en annan memoar:
”City Boy” (2009). Nästan varje kväll gick Robert till slutet av Christopher
Street, förbi långtradarna och ut på pirerna vid Hudsonfloden. Han var en de
få vita män som sökte sig till barerna för svarta bögar. Han hade på sig
läder, men ofta rött eller blått och formsytt. ”Där stod han och stirrade i
hänförelse med en sak i tankarna på den man han åtrådde mest just den
kvällen”. Objektifieringen av hudfärg var bara en i ledet av alla
objektifieringar och fetischer som den ohämmat uppfinningsrika bögkulturen
började upphöja till konst och litteratur vid den här tiden.
Objektifieringen är en del av själva fotograferandet – han objektifierar
allt – men också ett utlopp för begäret.
Mycket skrivs om Mapplethorpes vilja att skriva in bögkulturen i ett
klassiskt, europeiskt kulturarv. Men vad var det för tid och var befann sig
bögkulturen då? ”Mapplethorpe var maskuliniseringens överstepräst vid en
tidpunkt under det tidiga 1970-talet då homosexuella män förkastade de
gängse nidbilderna av dem själva och omfamnade en ny självbild som
hypermaskulina.”, fortsätter Edmund White. Det är den tiden som Village
People parodierar i sina scenkostymer. Men i hans fall var maskuliniteten
aldrig utslätad, opersonlig och standardiserad. Snarare tillförde han något
djupare genom att driva denna överdrivna maskulinitet ”mot smärta, tortyr
och offer”. Hans katolska nojor och egna smärtpunkter ligger inbäddade i
fotografierna.
Mapplethorpe hade en enastående förmåga att få de bästa att skriva om honom:
Bruce Chatwin, Susan Sontag… Han lät dem mycket medvetet skriva in honom i
det intellektuella New York som omgav honom. Fler pusselbitar.
Dessa sporer finns bakom fotografierna och gör dem levande. En väv av
ömsesidiga inspirationer och möten i det som var en magisk tid i en
nedgången och havererad världsstad, men som samtidigt etablerade sig som
konstens, musikens och litteraturens centrum. Här föddes under några år en
rad fenomen som format vår tid: popkonsten, hiphopen, punken och new wave,
den moderna gaykulturen, discon, klubbkulturen och tanken på att koppla ihop
två skivspelare…
Med en sant warholsk inställning till myten verkade Mapplethorpe ana detta.
När han och Edmund White intervjuar en påtänd och svamlande Truman Capote
för en teatertidskrift 1980 insisterar Mapplethorpe på att ta en bild av
Edmund White och Capote tillsammans. "Jag frågade honom varför”, berättar
White ”Han log på sitt gåtfulla vis och svarade: En dag kommer du att vara
glad att jag tog den." Och han hade rätt.