”Man tar inte ett porträtt av en människa på trettio meters håll och tror att
bilden ska visa hennes själ”, förklarar Brandt själv. Tålamod är nyckeln.
Och det har Brandt. När han fann ett strutsägg väntade han i flera timmar
för att kunna fotografera ägget i rätt ljus.
Ändå är det inte naturromantiskt. Brandt har ett uppdrag: han kämpar mot den
förödande tjuvjakten. I samma rum visas därför två bilder – den ena med en
flock levande elefanter, den andra med lika många döda betar. Kontrasten
blir tydlig. Pengar är fortfarande mer värda än liv.
Men genom Brandts kameralins ser man djurens ögon. Det gör dem till individer.
Om alla sett världens djur på samma sätt hade vi nog varken haft tjuvjakt
eller djurfabriker.