Skräckgenren verkar ha en naturlig tendens att uppvigla publiken till
performativa aktiviteter. Jag tänker inte bara på välkända publikfenomen som
kulten kring sjuttiotalsfilmen ”The Rocky Horror Picture Show”. Häromveckan
ledde jag ett seminarium om asiatisk skräckfilm då ljuset plötsligt släcktes
och en av mina studenter satte begreppet interaktivt lärande i ett nytt ljus
när hon skred in i salen utklädd till ett japanskt onryo-spöke med gapande
ögonhålor dolda bakom långt svart hår.
”Undead in the Night”, en levande skräckfilm av den kanadensiska konstnären
Jillian McDonald som har premiär på Lilith Performance Studio i kväll har
väckt stort intresse bland amatörskådespelare och publik. Från över 300
intresseanmälningar har sjuttiotvå medverkande valts ut. På pressvisningen
påpekas det att McDonald liksom Alfred Hitchcock dyker upp i sin egen
”film”. Hemlighetsmakeriet kring ”Undead in the Night” kan faktiskt jämföras
med biografpremiären för Hitchcocks skräckfilm ”Psycho”. Klassikern från
1960 förhandsvisades inte för kritiker och publiken uppmanades genom en
marknadsföringskampanj att inte avslöja filmens slut. Inför ”Undead in the
Night” är även föreställningens plats sekretessbelagd. Publiken kommer att
forslas i omgångar till ett tre kilometer långt promenadspår där vampyrer
och zombier väntar i en skog på hemlig ort. Den mest otippade parallellen
med Hitchcock är dock populariteten. Föreställningarna som pågår under tre
kvällar är alla fullbokade sedan länge. Har du ingen biljett är det bara att
hoppas att studion i sann skräckfilmsanda snart producerar ”Undead in the
Night 2”.
Ingrid Stigsdotter, konst- och filmkritiker