KONSTBRIAN BELOTT OCH JESSE GREENBERG. På kort tid har Galleri Loyal etablerat sig som ett av Skånes mest färgstarka gallerier. Konstnärerna hämtas ofta från den experimentella amerikanska konstscenen, och nu aktuella Jesse Greenberg och Brian Belott utgör inget undantag. Medan bistra decembervindar sveper över Hullkajen, väntar en glimmande skattkammare innanför dörrarna.
Belott, som kastades ut från sin första konstskola, och på youtube visar en galen konstvideo där kalufsen står i lågor (”Head on fire, ring the alarm!”), briljerar här i en serie målningar på glas som är förvånansvärt klassiska i sin skönhet. Det är inte bara de karamelliska färgerna, utan också de rytmiska kompositionerna, strikta som sakral glasmosaik eller ett mondrianskt rutnät, som tjusar. Fast lika gärna improviserar han med otämjt överdåd, när han bygger böcker av neonfärgat borst, skimrande färgprover och barnsagor. Jag kan förstå varför Museum of Modern Art i New York investerat i ett helt bord med hans bokverk.
Jesse Grenberg, född på åttiotalets början, tycks trivas utmärkt i den tio år äldre Belotts sällskap. Hans udda skulpturer ser ut att komma ur en kalejdoskopisk smältdegel. Mitt på golvet tronar vad som kunde vara en jukebox efter härdsmältan, fylld av ett hypnotiskt pixelregn. Bäst är hans ”Touchables”, skulpturer att röra vid. Likt korsningar av maskindelar, leksaker och strandfynd vilar de oväntat skönt i handen. I sitt arbete eroderar han plastens gränser, och transformerar detta konsumtionssamhällets material per se till skimrande kultobjekt. Liksom Belott utgår han från materialismens och objektens lockelser men gjuter in det immateriella, lekfulla och icke-funktionella. På sitt sätt arbetar de båda med en motståndets estetik, lustfylld och glittrande. Jag gillar det skarpt.
konstkritiker och konstvetare