En spegelbild i förfall

HELENE SCHJERFBECK
Ordrupgaard, Charlottenlund, t o m 12.2

”Tag Frida Kahlos liv och Edvard Munchs öga och få en måttstock för finska Helene Schjerfbecks verk...” När Ordrupgaard utanför Köpenhamn visar Finlands lågmälda nationalikon så skräder man inte på orden. Citatet, hämtat ur brittiska The Independent, placerar strategiskt Schjerfbeck mitt i den konsthistoriska hetluften.

Men den lånade strålglansen är överflödig. Det var med sina egna ögon hon målade sig till positionen som en av Nordens främsta modernister. Att hennes öde rymmer vissa likheter med Frida Kahlos – en tidig olycka gav dem båda men för livet – betyder inte att de förutom etiketten kvinnlig målare hade särskilt mycket gemensamt.

Efter de tidiga studieresorna i Europa gick Helene Schjerfbeck (1862–1946) tystlåtet men konsekvent sin egen väg.

Medan manliga stormålare som Akseli Gallen-Kallela odlade en mytologisk nationalromantik – ett led i tidens politiska strävan att hävda den finska nationens identitet gentemot stormakten i öster – utvecklade hon en avklarnad modernism, närmast extrem i sin reducerade enkelhet.

Motiven hämtade hon från den närmsta sfären; under många år livet med modern i en småstad norr om Helsingfors. I det påminner hon om förebilden Cézanne, som revolutionerade konsten genom att måla ett fat med äpplen. Liksom Cézanne kom hon att bygga volymer och ytor av färg och form, istället för att skapa en illusion av verklighet.

Men hon är djärv också. Som i ”Cirkusflickan” från 1916. Klarröda läppar lyser spotskt medan ansiktets övriga drag bleknar in i duken. Desto mer närvarande är hennes eget självporträtt från 1912. Med sårbar blick möter hon betraktaren. Ansiktet är asymmetriskt, format av färgfläckar och platta ytor. All idealisering är bortsopad, greppet är för tiden radikalt.

Övertalad att lämna det krigsdrabbade Finland tillbringade Helene ­Schjerfbeck sin sista tid i svenska Saltsjöbaden. Här tillkommer en av modern tids märkligaste svit självporträtt. Närgånget följer hon den egna spegelbildens sönderfall. Bräckligheten, skärpan, skuggorna som växer. Ögonens svarta hål. Munchs ”Skriet” spökar i garderoben, men inte ens han ägde Schjerfbecks pregnanta enkelhet. Obevekligt tecknar hon sig in i döden.

Dessa sena självporträtt utgör utställningens crescendo. Vad som ­däremot bäst helt förbises är sido­utställningen med nutida finsk konst, tänkt att möta Schjerfbeck över tid och rum.

Trots respektabla namn som Nina Roos är det en satsning som kapsejsar helt, både spretig och uddlös. Mot den framstår Schjerfbeck­presentationen som en liten diamant, vars dämpade facetter bildar en lysande helhet.