Den 20 oktober meddelade Sveriges tyngsta konstinstitution, Moderna museet,
att de måste spara två miljoner kronor på sin filial i Malmö. Ett oväntat
drag, som fick marken att gunga under hela museet. Åtminstone tillfälligt.
I en helt annan del av konstvärlden, auktionshuset Sotheby’s i London, har
summan två miljoner också varit på tapeten nyligen. Det handlade då om två
miljoner brittiska pund, alltså ungefär 33 miljoner kronor. Så högt blev
nämligen slutpriset på ett mindre porträtt, målat av britten Lucian Freud.
Och detta objekt var inte ens kvällens dyraste.
Kort sagt: i en del av konstvärlden (läs: offentligt finansierade konsthallar
och museer) råder knapphet, med anslag som i bästa fall räknas upp i takt
med prisökningarna. I ett annat, parallellt konstuniversum flödar pengarna.
Ändå måste de båda världarna mötas. De behöver varandra. Men i takt med att
konstmarknaden blivit mer lukrativ har styrkeförhållandena förändrats – och
det är en utveckling som påverkar vilken konst museibesökarna får ta del av.
– Maktbalansen har rubbats de senaste femton tjugo åren. De viktigaste
gallerierna är idag en nästan lika viktig aktör på den internationella
konstscenen som till exempel MoMa [Museum of Modern Art i New York] säger
Ole Lindboe, chefredaktör för danska Magasinet Kunst.
Han satt tidigare i styrelsen för Arken, det danska museet för samtidskonst i
Ishøj och berättar hur museet regelbundet uppvaktades av gallerister.
– De sa ”vi betalar allt” och erbjöd i princip färdiga utställningar, berättar
Ole Lindboe.
En annat tecken på galleristernas och den kommersiella konstmarknadens makt är
att konstmässor som Art Basel och Frieze Art Fair fått allt större
betydelse.
– Det är där, lika mycket som på de stora museerna, som konstnärer slår igenom
och gör sig ett namn, berättar den danska konstkritikern och forskaren
Malene Vest Hansen.
– Galleriernas inflytande märks också på konstbiennalerna. Om det ska göras
ett dyrt konstverk där, är det ofta galleristen som betalar.
Att museum och konsthallar sponsras är inget nytt. Men insikten om gallerister
och konstsamlares makt är kunskap som sällan når utanför branschen.
Exemplen finns dessutom på nära håll: vid utställningen med Chris Johanson som
just nu visas på Malmö konsthall, bidrog konstnärens gallerist Nicolai
Wallner i Köpenhamn med kostnaden för transporten av verken från USA. Och
när Moderna museet i Malmö visade Doris Salcedos ”Plegaria Muda” i våras,
finansierade hennes gallerist i New York, Alexander and Bonin, det stora
huvudverket.
– Moderna hade aldrig haft råd att göra den utställningen på egen hand, säger
Ola Gustafsson, som driver galleriet Elastic i Malmö.
Han talar om en utveckling där galleristen (vi talar om de få som tillhör det
verkliga toppskiktet och har tillräckliga ekonomiska muskler) allt mer
kommit att fungera som en manager för sina konstnärer.
– Galleristen är med och producerar utställningar, finansierar kataloger och
transporter, säger Ola Gustafsson.
– Nicolai Wallner är ett av Nordens, säg, fem främsta gallerier och är därmed
en av dem som mest varit med och format den nya tidens galleristroll.
Nicolai Wallner, alltså. Dansken som började med källargalleri i början av
1990-talet och som emellanåt rankas som en av konstvärldens 100 mäktigaste.
Hans inflytande syns inte minst i utställningsprogrammet för Lunds och
Malmös konsthallar, där Wallner-konstnärer visats så gott som årligen sedan
2000.
Kontakt mellan gallerister (alltså, konsthandlare som företräder en viss
konstnär) och museichefer är naturligtvis inget märkligt. Men det finns en
stark förväntan om att museer och konsthallars urval uteslutande ska handla
om kvalitet och angelägenhet, snarare än avgöras av vilka sponsormöjligheter
som följer med konstnären. Konsten ska stå fri från penningen, är idealet.
Det säger inte minst supergalleristen Nicolai Wallner själv, när Sydsvenskan
når honom.
– När institutionerna ber gallerierna om pengar, så hamnar de i ett
beroendeförhållande. I värsta fall kan det resultera i att de blir mer
anpassliga, börjar föredra konstnärer som är representerade av resursstarka
gallerier, säger Nicolai Wallner.
Hur var det då med utställningen på Malmö konsthall – den där Nicolai Wallners
galleri betalade dyr konsttransport från USA? Inte någon korruption alls,
menar Nicolai Wallner.
– Jag skulle vilja avmystifiera det hela. Det är inte så att vi sitter och
betalar för utställningar. Det vore etiskt fel och omoraliskt.
Det nya är att institutionerna är pressade ekonomiskt i förhållande till
tidigare.
– Då frågar de ofta galleristen om han har möjlighet att ge ett ekonomiskt
bidrag, säger Nicolai Wallner.
Dessutom: genom att stödja en utställning kanske pengar blir över till en
annan, också angelägen men med svagare finansiering. Så resonerar i alla
fall Nicolai Wallner.
– Vi sitter inte och betalar för utställningar. Det nya är att institutionerna
är så pressade ekonomiskt idag.
Dubbelberoende alltså. Pengar och prestige byts mot varandra.
Fast det lär dröja innan någon museichef erkänner att en viss utställning
visas på grund av sin generösa sponsring, säger danska Magasinet Kunsts
chefredaktör, Ole Lindboe luttrat.
– Du får aldrig någonsin en museichef att erkänna att deras val styrts av
sådana överväganden. Det heter alltid att de själva kuraterat och valt ut
verken. Men det försiggår mycket bakom kulisserna som vi inte får veta.