Liksom skräckfilmer har konstens helvetesskildringar sin
dramaturgi. Redan medeltidens målare dekorerade kyrkovalv med makabra
djävulsorgier. Från Albertus Pictor och Hieronymus Bosch till ett nutida
stjärnskott som Tilda Lovell har konstnärer vällustigt ägnat sig åt
domedagsscener fyllda med bisarra odjur och groteska hybrider. 1800-talets
romantiker lät naturkrafterna rasa i våldsamma skildringar av skeppsbrott
och stormar, medan 1960- och 70-talens atombombsskräck födde en egen
undergångsgenre, i vilken förödda civilisationer mötte en sval
sciencefiction-estetik.
Liljevalchs konsthall i Stockholm vet precis vad de gör när de
förvandlar de sobra salarna till ett glödande helvete. Inte undra på att
chefen Mårten Castenfors i katalogen skryter med att han känner sig som en
kung. Jag kan förstå honom. Detta är en magnifik utställning, lika beckmörkt
hotfull som barockt överdådig. Avgrundsgapet är stort, från en
infernoscenografi à la 1600-tal till Dick Bengtssons dova hakkorsmålningar
och Jenny Holzers digitala textinstallation, byggd på förhör med amerikanska
soldater i Irak. Men Holzer förmår, med sina kyligt anonyma medel, långt mer
än aldrig så många svulstiga skräckvisioner. De framblinkade
protokollraderna i neon gör avgrunden lika plågsamt verklig som Goyas
mardrömslika svit av etsningar från det spanska inbördeskrigets övergrepp.
Eftersmaken är bitter, och metalliskt kväljande.
Detta må nu vara en succé i utställningsform, men vad visar den? Att människan
alltid haft ett trängande behov av att gestalta sina rädslor, antingen
syftet varit avskräckande eller besvärjande? Naturligtvis så. Men det finns
fler drivkrafter. Tracey Moffatt leker med fasans njutning när hon klipper
samman kända katastrofscener genom filmhistorien till en actionexposé med
pulserande soundtrack. Gång på gång går jorden under medan vi fascinerat ser
på. Och vädjar inte hela helvetestemat till denna människans
sensationslystnad? Ett slags spekulativ underhållning, om än med molande
inslag av skam och skuld.
Fast det mest intressanta i denna domedagsfrossa är den hårfina linjen
mellan utopi och dystopi. Hur samma estetik, arkitektur och teknik ömsom kan
gestalta en hägrande drömtillvaro och en havererad mänsklighet. I
Liljevalchs källare utför P O Ultvedts mekaniska skulpturer en grym
dödsdans, efter krypskyttarnas arbete i belägringens Sarajevo. Så fjärran
den Ultvedt som på 1960- och 70-talen med samma svartmålade mekanik bistod
Niki de Saint Phalle och Jean Tinguely i skapandet av radikalt utopiska
visioner. På liknande sätt arbetar flera av konstnärerna med modernismens
och science fictionkulturens futuristiska formspråk. Kanske är det därför
detta tema fängslar så starkt. Som både historien och konsten visar rymmer
varje paradis sin egen helvetespotential.
• Utställningen ”Helvete” visas på Liljevalchs konsthall, Stockholm, t o m 8.1.