Jag hade inte tänkt på Slas på rätt länge. Men med
utställningen på Ystads konstmuseum kom han tillbaka. Den slängiga linjen,
den tonsäkra iakttagelsen, nu mindes jag precis. Berättelser i ord och bild
av det svenska egensinnet. Landsbygdens korthuggna skildrare. Trots att han
var född Söderkis. En flitig författare och krönikör som bröt det
underfundiga mot en skarp samhällskritik, färgad av den egna
arbetarklassbakgrunden och solidariteten med glesbygdens folk. Det var Slas
som i ”Vem älskar Yngve Frej” (1968), driven tecknare och europeisk flanör.
Som jag hade älskat hans tunna böcker, vars karaktärer alltid tycktes bebo en
vardag av krass realism, varm humor och lakonisk melankoli.
Fast nu blev jag ändå överraskad. Utställningen ”Slas. Jag minns dig
nog” lyckas med mer än titeln lovar – hämtad från ett bidrag som han skrev
till Melodifestivalen 1974. Den rymmer inte bara en Slas att minnas, utan
även en att lära känna på nytt.
Här visas förstås hans teckningskonst, det snabba handlag med vilket han
fångade en hel stadssilhuett med ett par reducerade streck. Här finns också
hans collage i vinyl, genialiskt enkla, liksom hans bokomslag. Men därtill
kliver målaren fram. I omedelbart blickfång hänger ett porträtt av
Marie-Louise Ekman, kusligt likt i sin flyktiga intensitet. Det är starkt,
men än bättre är en rad målningar från 1960- och 70-tal, med bleka
barnansikten. Närmast koloristiskt rena i klara grundfärger har de ett stråk
av svärta som får allt att falla på plats.
Så hade också Stig Claesson (1928–2008) studerat på
Konstakademin i Stockholm för Arvid Fougstedt, Bror Hjorth och Sven X:et
Erixson. Det var dock som tecknare och illustratör han började sin bana,
måleriet hade han endast tidvis tålamod för. I ett brev till sin trogna
gallerist, Madeleine Odelstierna, skrev han 2004: ”Jag vill bara meddela att
jag inte kan tillverka konst. Ju mer jag anstränger mig, ju jävligare
resultat. Vad göra?” Men att han verkligen kunde, då han ville, står med
denna utställning klart.
Är man nu på Ystads konstmuseum bör man även se vad som visas på
våning två. Där möter två unga norska grafiker, Ellisif Hals och Susanne
Skeide, en samling gåtfulla trägravyrer av Ystadskonstnären Karin Persson
(1891–1971). Runt Perssons exakta, täta växtspråk och mystiska trädgårdar
tar Hals och Skeide rummet i anspråk, bygger intrikata virvlar, paviljonger
och torn av tusentals teckningsfragment. I det lilla formatet är det en
raffinerad presentation.