Plötsligt sätter Klagningsmaskinen igång av sig själv, en rastlös symfoni av
skrivmaskinsknatter, medan Ängslighetsmaskinen tiger still.
Kontorsapparaturen Domaren kommenterar enligt sin egen autonoma logik, och
ljudet av dess rättfärdiga tangenttryckningar smattrar genom rummet i ett
vredgat stackato.
Jan Bäcklund, Robert Ek och Magnus Wallon har installerat ”Det hängande
kontoret” i Galleri Rostrums lokaler, som under några veckor agerar värd för
ett kaffedränkt drama. I botten ligger vad som förefaller vara ett bittert
trauma, två hängda bröder som numera konverserar med en serie föråldrade
kontorsmaskiners hjälp.
”Det låter komplicerat, och dessvärre är det så också”, skriver konstnärerna
själva i sin presentationstext. I detta har de rätt, men faktum är att det
spelar ingen större roll. Om ramberättelsen tycks omotiverat snårig, har jag
desto mer behållning av den koffeinstinna, lätt hallucinatoriska stämning
som deras välregisserade installation lockar fram. Med absolut gehör
iscensätter de en lika smutsbrun som trollbindande kontorsbalett, doftande
av svunna tider och kaffesump.
Carolina Söderholm, konstkritiker och konstvetare.