Bodil Nielsen, ”Sunshine and Shadow”, Galleri Rostrum, Malmö. T o m 31.1.
Ingela Johansson, Galleri Thomas Wallner, Malmö. T o m 10.2.
Går det fortfarande att skapa giltigt måleri av närmsta omvärlden, avbildad
eller tolkad som minimalistiska, strama formkonstruktioner?
Bodil Nielsen använder geometrisk abstraktion. I alla fall liknar det
traditionell konkretism med en känsla för natur bevarad. Tre vertikala band
reser sig framför en gyllene horisont och tanken på en soluppgång ligger
nära. När avskalade former förvandlas så, liknar konsten guldmakeri. Men
snart känns Nielsens former igen från ganska banala sammanhang som mönster
på en vaxduk eller dekorativa klistermärken. Hon använder dessa vaga former,
som i sin tur faktiskt kommer från den ursprungliga konkreta konsten. Men
hon låter dem aldrig återfå geometrins perfektion. Tvärtom, i några av de
bästa målningarna smetar färgfälten över i varandra.
Ingela Johansson använder också många banala ting i sina stilleben, elgrejer,
figuriner, en skål, en tång. Litet naivt tecknade ligger de utspridda över
bildernas ytor. Koloriten är lysande, ultramarin, rosa, ftalogrönt, rött,
kobolt. Och tanken går ett ögonblick till konstnärerna på Smedsudden, som på
sin tid också avbildade loppisfynd i glödande färg. Men om Axel Nilsson och
hans vänner höll tingen stramt i hierarkiska kompositioner, verkar Johansson
helt ointresserad av den sortens ordning. Det är som om inga helhetsanspråk
längre vore möjliga. Strukturerna är upplösta, den närmsta omvärlden
sönderplockad. Uppmärksamheten ägnas ett ting i taget. Det bäddar för
fascination, men undergräver den självhävdande spänning som präglade Axel
Nilssons kombination av djärva kompositioner och koloristisk mättnad.
Risken, då äldre traditioner tas upp men undermineras, är vagheten. Det måste
finnas en sträv tändyta. I Johanssons fall är det en både njutningsledd och
ödmjuk inställning till det hon målar. Hos Nielsen startar spelet med
medvetna avvikelser. Då omvärlden är motiv, måste tingen väcka lika starka
associationer som i sången ”These foolish things”, dumma små ting laddade
med påminnelser.
Thomas Millroth
författare och konstkritiker