1728 anlitade greve von Hessen-Kassel konstnären J M Roos att måla av sitt
imponerande menageri. 2007 lade EvaMarie Lindahl sju månader på att teckna
av samma målning, bland annat för att undersöka hur imponerande menageriet
egentligen var. Detta är inte helt lätt att veta, eftersom en av poängerna
med den här typen av dokumentationsmåleri var att skapa en positiv bild av
den välborne beställaren.
Genom att utelämna vissa detaljer så att andra förstärks, lyckas Lindahl
belysa ett antal frågor. Hur troligt är det till exempel att greven
verkligen hade ett lejon? Djuret som Roos har målat liknar nämligen mer ett
sagovidunder – med anatomiskt omöjliga bakben, dessutom. Och sångsvanens
näbb tycks ha transplanterats från en albatross. Är det Roos oförmåga vi ser
här? Eller hans konstnärliga självständighet? Eller måhända grevens vilja
att framstå som mäktigare än vad han egentligen var?
Originalen finns inte att tillgå i galleriet, så det är svårt att se vad mer
Lindahl kan ha kommit fram till under processen, men eftersom hon själv är
närvarande går det ju bra att fråga. Teckningarna är bara början på en
betydligt större berättelse.
I rummet bredvid har Jens Henricson återskapat en bild av sin barndom. Med
kameran i hand han har besökt skådeplatserna för de sorglösa strövtågen och
lekarna i skogarna kring slottet Kulla Gunnarstorp utanför Helsingborg.
Fotografierna av barndomens gömställen ackompanjeras av textremsor med
minnesfragment och Tranströmerska naturskildringar där ”trädens gröna lockar
fladdrar i vinden”. Nostalgin värmer ända in i märgen.
Filmsekvensen ”Speglingar” är en stillbild av en höstskog, över vilken det
då och då singlar ett animerat löv. Verket är som en kommentar till hur
minnet fungerar. Man lägger till och drar ifrån, skeendena går in i varandra
och blir som djuren i Lindahls teckning. De kanske fanns, men inte
samtidigt, och såg förmodligen inte ut precis så som de framställs i verket.
Men det är bilden som räknas.
TOR BILLGREN
kritiker