Under stor press – Mästargrafik från ateljé Larsen Helsingborg
Dunkers kulturhus, Helsingborg, t o m 5.8.2012.
Grafik
Som reliker ligger de i glasskåpet, dödsannonserna över konstnärer som Rolf
Hanson, Peter Dahl, (Gun) Marianne Lindberg De Geer, Lars Lerin, Anselm
Kiefer med flera. Alla är visserligen fortfarande vid liv, men Peter
Johansson, som ligger bakom verket, har tagit sig friheten att sätta datum
för kollegornas hädanfärd. Lena Cronqvist blir till exempel 99 år gammal,
medan andra redan gått ur tiden (bland andra Johansson själv).
Den patinerade ytan gör att annonserna tycks ha legat under vatten eller
tummats i någons kavajficka i åratal. Det är svårt att låta bli att le lite
elakt och hjärtlöst åt de banala verserna Johansson har skrivit dit. Verket
har titeln ”Allt kött är hö” (2011, flatbitning) och är en av många
höjdpunkter på Dunkers kulturhus enorma utställning ”Under stor press”, som
är en del av satsningen Grrrafik 2011. 82 konstnärer är representerade,
hundratals blad framställda med ett tjugotal metoder och teknikkombinationer
visas – alla tryckta i Ateljé Larsen i Helsingborg.
Andra favoriter är Magne Furuholmens explosiva serie ”Futura plus”
(2011, monotypi), Jacob Dahlgrens stiliserade växtlighet i ”Sommarnatt vid
stranden” (2006, fotopolymer) och Peter Fries flyktigt skissade
åkerlandskap, ”Tunnland” (torrnål, 2010).
Att begränsa urvalet till en enda verkstad är en bra idé, även om ateljén ges
ett lite väl tilltaget skyltfönster. Men det går inte att komma ifrån att
man får en bra känsla för grafikens diversitet när man vet att alla verk har
passerat samma händer, samma pressar, samma lokaler. Verktygen är desamma,
men uttrycken och resultaten så oerhört olika.
Utställningen lyckas väl med sin ambition att demonstrera att de grafiska
teknikerna är helt egna uttrycksmedel som ger konsten unika egenskaper. Som
i Peter Johanssons dödsannonser, vars luggslitna och suggestiva utseende
inte hade kunnat uppnås på något annat sätt än just flatbitning, som går ut
på att plåten med motivet fräts sönder av syra.
Men det finns också fall där det inte är lika självklart vad konstnären vinner
på att använda en grafisk teknik.
Varför har till exempel Olav Christopher Jenssen valt monotypi istället för
måleri för sin explosiva verkserie ”The Living Room” (2011)?
I grunden finns ju ändå ett målat motiv, som man trycker av mot ett papper så
att en spegelvänd ”kopia” uppstår. Processen torde vara långt mer omständlig
än att bara arbeta med penslar och färg.
Kan det handla om att monotypin ofta ger ett subtilt inifrånperspektiv, som
gör att man som betraktare kan uppfatta sig på fel sida av motivet? Och i
vilken mån spelar kärleken till själva hantverket in?
Jag ställer mig liknande frågor framför Patrick Huses svartvita
bilder av övergivna industriområden (2008/2011, fotopolymer). Varför har han
tryckt dem istället för att arbeta med någon fotografisk teknik?
Det är spännande att fundera kring konstnärliga överväganden som dessa. Trots
att utställningen på ytan kan verka överpedagogisk och enkel, hänger
hälsosamt många frågor kvar i luften när man fått nog.