Bra konst får ytan att spricka. Och genom den spräckta vardagen håller den
fram bitar ur dess bultande djup. Det kan överrumpla och smärta. Eller för
den delen roa på ett oroande sätt. I Helene Edgrens fall bottnar leendet i
döden. Hennes utställning på Konstfrämjandets galleri S:t Gertrud är en
förvrängd skrattspegel, mellan fyra väggar och en grav. Redan innan jag går
dit biter sig titeln fast, som en munter folkhemsslagdänga. ”Gulli-Gullan
koko som en gök, jag bjuder dig två rum och kök.” Fast gökuret grimaserar
med blottade tänder, och på grytbotten flyter fingrar i vax. De dödas
bokstäver ligger travade på bordet, ärgade gravstensskrifter i förskingring.
Det är hemtrevnaden som löper amok, likt en skräckfilm i koncentrat.
Utstuderat driver konstnären med rädslan för det okända. Vem vet vad som
döljer sig bakom grannens dörr?
Det kunde lätt ha stannat vid det morbida, som ett makabert kabinett. Men
verken träffar kusligt rätt, och blottar det där djupet, mitt i vardagens
bestyr. Precis som tidigare tvekar inte Helene Edgren inför de stora,
existentiella perspektiven. Som rädslan att leva, eller förgängelsens makt.
Till formatet är utställningen liten, men laddad till max.
Även hos Ida Thunströms konst briserar spänningarna under ytan. Som kluster
sprider sig kolmolnen över papperet i ”The Daniel mutations” på Lilith
Waltenbergs galleri. Själva tecknandet spränger sig ut i rummet som löfte
och hot. Skalan tänjs ut, från cellens skrämmande mutationer till geologins
erosioner. Samtidigt skiktar sig tiden när Thunström för in spår från det
förflutna, och samplar sin egna, tidigare projekt. Det här är teckningskonst
som pulserar, likt tysta explosioner. Och för att tala klarspråk, rent
svidande bra.
Carolina Söderholm
konstkritiker och konstvetare