Miriam Bäckström gillar att ge sig ut på osäker mark. I sin utställning på
Lunds konsthall leker hon med roller, kostymer och scenografier. Så låter
hon skådespelaren Börje Ahlstedt klä sig i en sidenvit Pierrotdräkt,
inspirerad av 1700-talskonstnären Antoine Watteaus rokokomålning.
Fotografiet av den poserande Ahlstedt översätts sedan med modern vävteknik
till en tio meter lång gobeläng. Det är melankoliskt, absurt och bedövande
vackert. Men under den raffinerade ytan finns en gäckande ovisshet. I
Bäckströms arbete flyter verklighet och fiktion samman. Med sin
genomträngande, utlämnande blick tycks Ahlstedt gestalta både sig själv och
Pierrot.
Om det nu är en lek Miriam Bäckström ägnar sig åt, är det trots
det förföriska anslaget en allvarsam och bitvis olustig sådan. Det är ur den
dubbelheten hennes verk vinner sin kraft.
Kanske kan man likna hennes arbete vid regissörens. Det är ingen slump
att hon på senare år så ofta samarbetat med skådespelare. Var går
skiljelinjen mellan person och spelad karaktär? Vem utsätter vem för vad –
och varför? Liksom i vardagen handlar det om att definiera sin roll, sina
möjligheter och repliker.
Med sin konst utforskar Miriam Bäckström olika tillstånd av osäkerhet. För mig
finns det något både fruktbart och skrämmande i det. Som i hennes första
kända verk, sviten ”Dödsbo” (1992-96), varav delar nu visas i Lund. Via
vänner, bekanta, auktionshus fick hon möjlighet att fotografera hem, där den
boende nyss hade dött. Det är hem i varierande tillstånd: intakta, eller i
skiftande stadier av nedmontering. Resultatet är en serie bilder som i sin
enkelhet bär en snudd på outhärdlig laddning: rum i ett ingenmansland mellan
liv och död, mellan det mest betydelsefulla och betydelselösa.
Medan vissa av utställningens verk, som ljusstudien ”29 Variations of
Light”, känns något perifera, är urvalet överlag väl gjort. Lite väl diskret
placerat är dock videoverket ”Kira Carpelan”, Bäckströms mest
kontroversiella och också etiskt problematiska arbete. Här utnyttjar hon
till fullo sitt privilegium att genom konsten iscensätta krävande
situationer, som sedan fordrar av människor att hantera dem. Filmen följer
ett projekt där Bäckström erbjöd konststudenten Kira Carpelan att göra en
utställning på Färgfabriken i Stockholm i hennes ställe. Projektet visade
sig, främst för Carpelan, snabbt förvandlas till en försåtlig kvicksand av
möjligheter och begränsningar. Liksom Bäckströms övriga verk handlar det i
grund och botten om frihet, makt och kontroll. Frihet att iscensätta bilden
av sig själv och sitt konstnärskap – eller ge bort denna makt till någon
annan.
I filmen säger den allt mer pressade Kira Carpelan klokt nog att viljan att ha
kontroll mänskligt sett är ett handikapp. I slutändan är det också hon som
upplever sig förlora kontrollen och i protest hoppar av, medan Bäckström som
planerat klipper färdigt sin dokumentationsfilm. Trots den ursprungliga
intentionen tar Bäckström således kontroll inte bara över bilden av sitt
eget, men också Carpelans konstnärskap. Det är med ett krypande obehag jag
ser denna film. Samtidigt som Bäckström med estetisk briljans konstruerar de
mest fängslande ytor och berättelser, vet hon att rikta sökaren mot den
sårbara punkt där kontrollen brister och representationen av jaget utmanas
eller spricker. Då blir det också verkligt intressant, om än med oroande
konsekvenser.
Lunds konsthall är den första institutionen på länge att
presentera en fyllig bild av Miriam Bäckströms arbete. Det gör de med en
utställning och katalog som ger en stark ingång till hennes konstnärskap.