Lokalpatrioten må jubla: Augustenborg om aftonen, en raffinerad studie i grönt
och violett. Men busshållsplatsen ligger öde, och stämningen tvekar mellan
kvartersidyll och ruvande obehag. ”The birds only sing about sex and
violence” kallar Pauliina Pietilä sin utställning på Galleri Lilith
Waltenberg i Malmö (t o m 27.3), och hänvisar till en kanadensisk forskare
som fastslagit just detta. Titeln rimmar väl med Pietiläs stilla stadsvyer.
För om fåglarnas löftesrika vårsonetter nu enbart talar om våld och erotik,
så verkar hennes måleri med en liknande dubbel agenda. Aldrig har väl
Nobelvägen varit lika stämningsfyllt vacker – och så molande oförlöst som i
hennes rödskimrande version. Penseldragens perfektion ger ingen tröst,
snarare förstärker realismen känslan av vantrivsel, passion och brott bakom
de putsade fasaderna. Laddat är det, och riktigt bra måleri, åstadkommet av
en fjärde års elev vid Malmö konsthögskola.
Utställningen klargör samtidigt vad de senaste åren pekat mot, den figurativa
trenden inom ungt, skånskt måleri är här för att stanna, med namn som Magali
Cunico, Ditte Ejlerskov, Johan Furåker och Lena Johansson, liksom Pietilä en
gång studenter vid stadens konsthögskola.
Det är en typ av måleri som i sig inte är någon nyhet. En strävsam konstnär
som Åke Andersson, aktuell på Galleri Final (t o m 14.3), har under åren
gjort denna genre till sin, och med kylslagen perfektion fått stads- och
landskapsrum att eka olycksbådande tomma.
Men det som särskiljer den nya generationen figurativa målare, och som
bidragit till att intresset på nytt blossat upp, är att det hos dem inte är
den detaljerade fotorealismen i Ola Billgrens 1960-talsspår som i sig utgör
målet. Istället skruvas skildringen av verkligheten inte sällan diskret ett
extra varv. Normaliteten skorrar och undergräver försåtligt vardagens
välbekanta rytm, medan vårt vaneseende vacklar. Det är en utveckling jag
personligen frossar i.
Carolina Söderholm
konstkritiker och konstvetare