Leif Eriksson: Skenbilder.
Curt Hillfon: Tveklösa ögonblick.
Galleri Lilith Waltenberg, tom 28.11.
Curt Hillfons målningar handlar om lätthet. Fjädern är en återkommande
metafor. Många av bilderna är mättade av starka färger. De liknar poetiska
skildringar av luftmotstånd, som också uppmanar oss att öppna sinnena.
Koloriten är fylld av klanger.
Hillfon skapar gärna objekt som inbjuder till beröring. Från taket hänger ett
fyrkantigt metallobjekt med en magisk svart kvadrat, som ger ifrån sig en
dov ton vid beröring.
Han söker ögonblickets omedelbara lätthet med en otålig allt-genast-attityd.
Därför tycker jag bäst om de snabba penselattackerna på papper, där
elementära tecken tar plats i både bildernas och galleriets rum.
Det handlar om ta sig förbi sinnesintryckens konventioner.
Det gör det också hos Leif Eriksson, men han går en helt annan väg. För över
trettio år sedan konstaterade han: ”Det du ser är inte det som syns. Utan de
likheter du refererar till.” Han är en mästare i konsten att genomskåda
överenskomna sociala och kulturella koder. Begrepp omprövas som i det
träffsäkra boktrycket ”Måttstock” från 1976, där två linjaler med samma
summa centimetrar jämförs. Det är bara det, att de är olika långa. Vi lär
oss tänka med blicken.
Leif Eriksson riktar gärna sina stötar mot den ideologiska hjärttrakten i
kulturlivet. Carl Milles snittas upp i en bild, där svastikorna bosatt sig i
en bullig fåtölj à la Svenskt Tenn. Och i den satiriska klassikern ”Folke
Edwards utklädd till Ingela Lind” begår han lustmord på konstvärldens eviga
konsensus.