I en tid av snabba sinnliga retningar envisas ljudkonst med frågor, som
gränsar till både rit och religion.
Hur ska jag annars uppfatta amerikanen Alvin Luciers installation i
Scaniaparken? Den sprakar som torr ved, en fyrtio minuters komposition av
inspelade, normalt ohörbara, radiovågor. Med ens blir parken, himlen, havet,
vattnet oerhört närvarande och omslutande. Och de nya rum jag hör påminner
mig om våra sinnens begränsningar.
Det är inga enkla frågor Lucier väcker.
Det är ännu mer uttalat i Per Svenssons storslagna
utställning, där golvet vibrerar av loopar. Pulsen är högre än hos Lucier
och installationen är gjord i den brinnande övertygelsen att konsten är en
egen plats, där poesi, ljud och idéer kan förenas. Uttryckens alkemi skapar
ingångar i livscykeln i dess vidaste mening. Det är mystik formad med en
punkig BZ-estetik – ockupera ditt eget liv, acceptera inga ledare. Men
Svensson låter oss också ana en mild doft av honung, då en dodekaeder av
bivax värms. Denna geometriska kropp är konstruerad av tolv femhörningar och
ansågs motsvara quinta essentia, det femte elementet,
kvintessensen, som i sig rymde de andra elementen, jord, eld, vatten, luft.
”Ge mig honung”, skrev Joseph Beuys och tänkte på dess
värmande, livgivande egenskaper. Med samma existentiella övertygelse har Per
Svensson genomfört sitt verk.
Liksom Lucier, som förvandlar Scaniaparken till en rituell plats. För visst
har han skapat en modern form av kvintessensen, när de gnistlika ljuden
förenas med vatten, himmel, park – alla element ryms i samma verk.
Som betraktare känns det stort att bli tagen på sådant allvar.
Thomas Millroth
författare och konstkritiker