På Jukka Vikbergs utställning kliver jag rakt in i en träddunge. Bland
grenarna sitter sju stora huvuden. Strax börjar de hjälplöst bröla och
galleriet fylls av rop utan svar. Så tolkar Vikberg en episod i Aleksis
Kivis berömda roman, där de sju bröderna jagats upp i träd av tjurar och får
sitta där i fyra dygn utan att någon hör dem.
Det är som en kommentar till en tid då politiker, företag och myndigheter
hellre talar om behovet att ”kommunicera” sina budskap än om debatt, samtal
och diskussion. I kontakt med konsten blottar begreppet sin undertext av pr,
påverkan och ogrundade påståenden.
I en diabildsinstallation signalerar argentinskfödda konstnären Amalia Pica
till besökarna med flaggor. Ovant och långsamt stavar jag mig fram till:
”babble, blabber, chatter, gibber, jabber, patter, prattle…” Så mycket ger
hon för ”kommunikationen”, när hon effektivt punkterar kommunikatörens roll.
I konsten har ju många ställt sig tvivlande till en okomplicerad möjlighet att
förmedla sanningar om verkligheten; alltifrån Marcel Duchamp till Carl
Fredrik Reuterswärd. En viktig impulsgivare var filosofen Ludwig
Wittgenstein, som ju var tveksam till möjligheten att meddela något om
verkligheten. Det var bara tautologin som kunde ge en säker bild, alltså ett
slags begränsade ömsesidiga överenskommelser. Så snart man gick längre och
formulerade en sats sjönk möjligheterna mot noll.
Konstnärens roll är en helt annan än kommunikatörens. Hon ger oftare uttryck
åt stumheten, det outsägliga. Som i det verk där Pica monterat
konservburkstelefoner mellan två väggar. Trådarna går kors och tvärs. Varken
ord eller besökare kan passera, när hon på detta vis sänder en hälsning till
Duchamp.
Pica är internationell i sitt effektiva bildspråk.
Vikberg är frustande vildsint med gliringar åt det finska. Hans svarta humor
visar hur bristen på kommunikation leder till ensamhet – och därmed också
nödvändigheten av samtal. I en lång titel ger han en bild av situationen:
”När jag var yngre låg vi på gräsmattan och drömde om världsfreden. Vi
trodde alla drömde om den. Så var det inte alls, det var bara vår dröm, men
det finns också andra drömmar.”
Thomas Millroth
författare och konstkritiker