Att kalla en utställning med yngre konst från Malmö och Köpenhamn för
”Presentation” verkar anspråkslöst. Men jag ser det som en markering mot de
pretentiösa grupputställningar som mest liknar soffprogram i tv: ett
aktuellt allmänt tema, alla pratar i mun på varandra, ingen får tala till
punkt.
Där andra går bet lyckas Lunds konsthall. Presentationen är utmärkt.
Öppningen är anslående med Viktor Rosdahls breughelskt detaljerade
bildberättelser. I ögonvrån lockar Hertha Hansons laddade svärta och
broderade text på duk.
På väg en trappa upp passerar jag Karolina Erlingssons tramporgel, som börjar
pipa. Är det allt den minns av psalmsången, tänker jag?
Erlingsson arbetar gärna med rösten. Installationen ”Akt” bygger på frågor och
ekande svar: ”Var är du? – är du?”. Texten är förvandlad till ordlös
kulning, som ackompanjerar hennes film av ett halländskt landskap.
Vegetationen rör sig i en regelbunden rytm. Det är sångerskans rörelser och
andning som överförts på filmens grönska. Betraktaren lockas in i hennes
position, då hon ser ut över skogen hon sjunger till. Det är en magisk
upplevelse.
Marie Kølbæk Iversens videoinstallation rubbar också våra positioner. I hennes
verk mångfaldigas betraktaren, som plötsligt är omgiven av sig själv. Kølbæk
Iversen bryter radikalt med varje tanke på ett unikt original. Allt är
original, allt är kopior.
Andra verk flyttar oss socialt och geografiskt.
Vladimir Tomi´cs film om det krigshärjade hemlandet Bosnien glömmer man inte.
Och i Ana Bezelgas videoskulptur befinner vi oss i en av Lissabons
förstäder, ett modernt projekt, där invånarna kommer från gamla kolonier,
men gatorna uppkallats efter kolonisatörerna.
Tamar Guimarães film håller sig på en ironisk medelklassnivå, när hon låter
konstens jetset festa i arkitekten Oscar Niemeyers villa i Rio de Janeiro.
Precis som hos Bezelga kolliderar modernismens former med dess sociala
tillämpning, vilket ger filmerna en stark laddning.
I de bästa konstverken finns en spänning mellan idé och process kvar. Som i
Hanna Sjöstrands ”Skjutfältsmåleri”, som skildrar området runt Bofors i
Karlskoga. Vid skyltarna, som förbjuder avbildning, har hon målat så långt
det varit tillåtet, det vill säga fram till stängslet. Resten har förblivit
omålad pannå med den lilla gula förbudsskylten som enda färg. Konceptet
redovisas i bild efter bild, och under processen uppstod ett lika ovanligt
som friskt friluftsmåleri.
Elin Behrens har skulpterat ett draperi, som sedan målats med ögonbedrägliga
glansdagrar. Det som kanske började som en idé om spegling, sken och
verklighet har blivit en bedövande måleriupplevelse, som leker tafatt med
vår perception. Också Carl Boutard spelar med syn och erfarenhet, då han
växlat proportioner mellan naturfragment, som fogats samman till en
bronsväxt, krönt av en gigantisk dignande kardemummakapsel.
Litet i skymundan står en oväntad överraskning, Tamar Guimarães LP med
konsthallens Åsa Nacking och Anders Kreuger, som under hypnos utvecklar sin
syn på framtiden. Tro mig, det är en blivande klassiker! Steget är mycket
långt från denna humoristiska clou till José Luis Martinats hotfulla
åskådarläktare med mottot ”Tänk på döden”.
Att försöka ge en bild av den samtida konstscenen är riskabelt, men Lunds
konsthall har lyckats bättre än de flesta.
Thomas Millroth
författare och konstkritiker