Just nu är det fyrverkeri på översta våningen på Ystads Konstmuseum. Två av
Danmarks riktiga tungviktare – Per Kirkeby (född 1938) och Asger Jorn
(1914–1973) möts i en match där Kirkeby står för explosionerna med sina
monumentala monotypier och Jorn för färgspraket med sina litografier och
träsnitt.
På våningen under visar Malmökonstnären Antje Nilsson (född 1964) bland
annat etsningar. Som helhet blir utställningen således något av en
uppvisning i olika grafiska tekniker, där man får möjlighet att reflektera
över vilken teknik som passar för vilket uttryck, och vad själva tekniken
kan bidra med rent konstnärligt.
Monotypi går ut på att man gör en målning på en plåt, som man sedan trycker
av på ett papper. Tekniken medger bara ett tryck, och förlagan görs ofta
spontant, utan några skisser. Processen måste även vara relativt snabb,
eftersom färgen annars torkar.
Kirkeby har hämtat motiven till sina monotypier från naturen. Raka furor som
exploderar eller trycks ihop till vedträn, knotiga pilar som sträcker sig
mot himlen som spökträd i en tecknad film och annan skissartad vegetation.
Just det snabba handlaget märks tydligt och bidrar till den explosiva
känslan i verken.
Litografier kan till skillnad från monotypier tryckas i obegränsad upplaga.
Som underlag används en plan kalkstensyta. Motivet ritas i olika etapper på
stenen som sedan behandlas och färgas in i en invecklad process. De olika
färgerna trycks i omgångar, lager på lager, vilket ofta märks genom att
färgerna överlappas och ligger ovanpå varandra. Asger Jorns litografier är
halvabstrakta och vilda, varje verk är en färgkaskad som formligen sprutar
av otyglad energi.
Träsnitten från 1971 ger ett helt annat intryck, och här är det väldigt
tydligt hur tekniken påverkar och blir en del av resultatet. Det krävs stor
precision för att karva fram motivet i träskivan och utrymmet för
krusiduller är begränsat, vilket ger ett reducerat och stramt uttryck. Ofta
ser man träets ådringar i trycken – antingen bara för det är snyggt, eller
för att de bidrar med effekter, till exempel vattenglitter.
Dessa träsnitt är definitivt utställningens höjdpunkt och har klarat tidens
tand betydligt bättre än de fullproppade litografierna.
Antje Nilsson visar också grafik, närmare bestämt etsningar. Det är väldigt
enkla motiv, ofta med korta texter. Bokstäverna är spretiga och osäkra och
det är tydligt att Nilsson vill visa att man måste rista in dem spegelvänt i
plåten, vilket får verken att skrika ”Jag är ingen simpel teckning – jag är
en etsning!”. Och vad är mest värt: en unik teckning, eller ett tryck i en
exklusiv och traditionsrik teknik?
Just eftersom utställningens fokus så starkt ligger på olika grafiska
tekniker, hade det gett mycket med någon form av pedagogiskt material kring
detta. Thomas Millroths text i Kirkebykatalogen är en bit på vägen, men det
hade inte skadat med en rejäl och informativ ”Grafik – så funkar det!”
TOR BILLGREN
kritiker