Sara Wallgren
”Unrepetetive pulse”.
Pictura, Lund, t o m 17.12.
Skånska konstmuseum/Pictura är ett av landets äldsta, och viktigaste,
gallerier med anor från 1800-talet. Länge låg det i samma kvarter som Lunds
konsthall och Aura. Nu är de hemlösa. Höga hyror heter den kulturpolitiken.
Det känns overkligt att staden Lund för inte så länge sedan hade några av
landets ledande gallerier.
Nu har Pictura tillfälligt lånat Martin Bryders lokaler.
Sara Wallgren har just den intensiva lågmäldhet, som trivs i den här
sortens gallerier. Hennes teckningar går från ljusaste vitt till grynigaste
grått. Hon arbetar med linjer och ytor. De stora pappren har ett eget liv.
De kan långsamt röra sig i luftdraget, eller vara veckade och krypa upp från
golvet på väggen.
Hon arbetar med gråtoner. Med betoning på toner, en glidning som är så subtil,
att den måste liknas vid ljud. Hos henne bor klang och bild granne.
I ”I listen and I see the sound” har hon monterat ihop en serie kvadrater i
stigande gråskala. Under den vita, bländande rutan ligger ett irriterande
ljud, som skär mot det ljusa och skira.
I en minimal ljudinstallation hörs ett dovt hjärtljud, som störs, då de tunna
kablarna leds genom grafitpulver. Hon skapar skevhet i upplevelsen,
förskjutning mellan förväntan och realitet.
Ljuden lägger sig i teckningarna, stannar upp deras flöde.
I dag, då alltmer vikt läggs vid stora färdiga konstverk med
inbyggd ekonomisk potential, behövs lokaler för utställningar som Wallgrens;
en kreativ grund för konstlivet. Picturas framtid verkar osäker. Jag hoppas
de snart får nya lokaler. Det handlar om Lunds framtid som konststad.