”BFF”, Per-Oskar Leu, Johan Berggren Gallery, t o m 7.3
”Ideal Setting for Per-Oskar Leu’s If You Can Remember It, You Weren’t
Really There (2006)”, Fredrik Værslev och Per-Oskar Leu, Galleri Ping Pong,
t o m 27.2
När dagens politiska konst lätt känns småljummen, inlindad i allt subtilare
grepp, närmar sig norske Per-Oskar Leu två konstnärer som på olika sätt fick
plikta med sina liv.
Sannolikt stötte de på varandra under 1920-talet, två unga tyskar i Paris
konstnärskvarter. Den ene, Arno Breker, blev med sina heroiskt klassicerande
skulpturer Hitlers favoritkonstnär. Den andre, Otto Freundlich, kommunist
med judiskt ursprung, prydde med sin abstraherade, primitivistiska stil
omslaget till nazisternas famösa katalog över degenererad konst. Deras öden
var väsensskilda, båda tragiska. Då Breker guidade Führern till det
ockuperade Paris konstskatter, flydde Freundlich för sitt liv. Senare angavs
han och dog i koncentrationsläger, medan Breker efter krigsslutet dömdes
hårt för sin position. Återstoden av sitt liv – och det kom att räcka länge
– arbetade han i bitter marginalisering.
I utställningen ”BFF”, Best Friends Forever, för Leu dem samman i en laddad
presentation. Trots det nerskruvade tonläget slår det gnistor om mötet där
brännande frågor ställs på sin spets. Det handlar om konstnärens roll och
moraliska ansvar, om politik, etik och i hög grad estetik. Är det möjligt
att som Breker hävda att han aldrig stöttade den nazistiska regim i vars
maktcentrum han arbetade? I en suggestiv filmperformance ikläder sig Leu
rollen som Breker och poserar i identisk SS-uniform framför Eiffeltornet.
Själv sökande den norska statens stipendier synliggör han den ambivalenta
grund som den konstnärliga friheten vilar på. Minst lika intressant finner
jag det andra spår Leu följer, om hur den klassiska figurativa konsten
komprometteras av 1900-talets totalitära ideologier.
Som utställning betraktad är den stramt intellektuell, just så diskret som
2000-talets konstscen kräver. Parallellt blottar den med tyst precision
konsthistoriens komplexa och skrämmande krafter.
Kort sagt, jag imponeras av den unge Per-Oskar Leus (f 1980) arbete, ett
intryck som förstärks av den utställning han också visar med Fredrik Værslev
på Galleri Ping Pong. Även här synas konsthistorien och mer specifikt
modernismen kritiskt. Samtidigt tar Værslev i sitt smått briljanta projekt
”Ideal Setting” initiativet och makten i egna händer, i en lika subversiv
som humoristisk drift med den prestigefyllda konstvärldens konventioner och
hierarkier.
Carolina Söderholm
konstkritiker och konstvetare