I de fyra första takterna av den inledande soluppgångssatsen av Richard
Strauss ”Also sprach Zarathustra”, som vi framför allt känner från Stanley
Kubricks ”År 2001 – ett rymdäventyr”, mullrar ett lågt C på orgel, kontrabas
och kontrafagott. En sorts urmuller, som sedan lämnar plats för trumpeterna
och de dramatiska pukorna.
På den tiden då jorden var öde och tom hördes detta ljud tydligt och klart,
men idag är det förstås dränkt av allt annat som låter runt omkring oss. På
konstnärlig väg kan man dock rekonstruera, och till och med hitta tillbaka
till just detta urljud – ja, hela urtillståndet och urkaften, och en
konstnär som jobbar med det är Per Svensson.
Han är född i Göteborg 1965. Som konstnär föddes han dock under en resa till
Island i mitten av 80-talet, som intendenten Yrr Jónasdóttir skriver i den
mycket snygga katalogen. Ett påstående som känns helt rimligt när man ser de
enkla fotografierna från de första mötena med den stelnade lavan, gejsrarna
och glaciärerna på ön.
Här har vi själva ouvertyren till konstnärskapet, som sedan utvecklar sig till
det som visas på resten av retrospektiven i Ystad: ritningarna av de
snillrika energilösningarna, de enorma träkonstruktionerna med solpaneler,
högtalare och element, de rostiga och brummande skulpturerna, och det
dramatiska måleriet, som skapar en känsla av att konstnären inte använder
pensel när han målar, utan högspänning.
Förutom ljud, kraft och energi, handlar utställningen också om konstnärens
position och sårbarhet i övervakningssamhället. Ena sidan av en stor,
tvådelad installation föreställer en konstnärs arbetsplats, som bevakas av
en övervakningscentral som finns på den andra. På bordet framför monitorerna
ligger lagböcker och en domarklubba. Här behövs varken juridiska ombud eller
rättegång för att sätta dit den misstänkte. Och med kamerornas enögda blick
ter sig förstås en konstnär som Per Svensson ytterst suspekt där han sitter
och jobbar med kablar, elektroniska komponenter och kemikalier...
Med ett mycket enkelt och briljant grepp har han även gjort sin
filmproduktion, som sträcker sig tillbaka till 1986, till en kommentar till
dagens paranoida övervakningsklimat. Filmerna presenteras i en projektion
som är formad som en liggande åtta – det vill säga klichébilden av blicken
från en kikare. Vi är alltså inte längre publik, utan spanare. Vi har
förflyttats från auditoriet till ett undanskymt buskage.
Per Svensson visar därmed också exempel på hur man kan återvinna konst. Det
som är tjugo år gammalt kan genom några få ingrepp göras högst dagsaktuellt.
TOR BILLGREN
kritiker