Scenbyte
Moderna museet, Malmö, t o m 2.2.
Det kan vara svårt att förstå den entusiasm som den tidiga modernismen
framkallade.
Moderna museet ruskar nu i kvarlevorna. Och precis som i René Clairs
uppsluppna slapstick ”Entr’acte” från 1924 reser sig den döda ur kistan och
är hur pigg som helst.
Hur har Moderna lyckats?
Stommen är ändå de gamla vanliga konstverken av Léger, Matisse, Picasso,
Dardel, Grünewald, och självklart har historien rättats till genom att Vera
Nilsson, Ninnan Santesson och Tora Vega Holmström tagits med. Det ger även
andra ingångar. Nilssons ”Gata i Malaga” är både en mästerlig kubistisk
komposition och ett stycke politiskt medkännande ur barnets perspektiv.
Moderna museet har vidgat blickfältet utanför kaféernas Europa. Miljöer och
porträtt från Istanbul, Lappland, Japan öppnar för förhållandet till Den
andre. Ibland stiger en unken doft av rasbiologi på marsch från några
dokumenterande foton. Men tanken på Den andre var också väldigt central i
modernismen, en motbild.
Men det var få modernister som gick lika långt som Ivan Aguéli, som ställde
sig utanför den västeuropeiska kristna kultursfären och dess kolonialism
både som muslimsk mystiker och anarkist.
Det nya, moderna var i sämsta fall bara ett sätt att liva upp de trötta
livsandarna. För mig är Grünewald förtärande anemisk i jämförelse med
läraren Matisses rytmiska och koloristiska djärvhet med rötter i Nordafrika.
Grünewald botade ledan mer med tedans på eftermiddagen, där tidens melodier
i form av tango, foxtrot och litet jazz piggade upp för stunden. Men detta
är också en sida av det moderna, den ytliga konsumtionen av nyheter.
Det här var jazzens tid, nog den enda rörelse som kan jämföras med kraften hos
modernismen. Jazzen skalade av kulturen dess akademiska blingbling. Jazzen
blev Den andres väldiga oskolade uttryck, i allt motsatsen till den skolade
kulturens fjättrade gester.
Både modernismen och jazzen utmanade de traditionella rollerna. Ballerinan i
”Entr’acte” snurrar och snurrar, bara armarna eller fötterna visas i en evig
synkoperad rytm. Så med ens visar hon sitt skäggiga ansikte!
Det var en rörelse som utmanade. Sexualiteten släpps loss, förnuftet
detroniseras. Högt och lågt blandas, och vad ansågs jazzmusiken vara annat
än okokt primitivism. Och sådana tankar om dess utövare är tyvärr alldeles
för besläktad med de där rasbiologerna, som undersöker utseendet på De
Andra.
Tack vare utställningens starka musikalitet, nödvändig då modernismen förs på
tal, väcks den snart sekelgamla entusiasmen hos modernistpionjärerna till
liv och kliver ur sin kista precis som i ”Entr’acte”.