Det händer att jag skrattar högt på Marianne Lindberg De Geers utställning på
Dunkers kulturhus. Det händer oftare att jag sätter skrattet i halsen.
Hon är en av de mest träffsäkra och drastiska konstnärer jag vet, men att säga
att jag njuter av hennes stora, retrospektiva utställning vore fel.
Känslorna är för tvära. Som att slängas in i en existentiell centrifug:
humor, ömhet, rädsla, vanmakt, äckel.
Allt som är det minsta centralt för livsnerven är hon framme och sticker i.
Synar familjeidyllen i vitögat, dissekerar moderskap och cancertumörer,
intervjuar en medelålders Pippi Långstrump på obarmhärtigt glid. Det
sistnämnda verket ger en obehaglig eftersmak. Hur charmig är vår älskade
nationalrebell som obstinat sextioåring? Och finns det någon helig myt eller
auktoritet som Lindberg De Geer inte plockat sönder med sin skoningslösa
blick?
Det är därför hennes konst är så brutalt uppfriskande. Här hycklas och daltas
det inte. Det är rakt på sak, utan krusiduller eller dunkla undertexter.
Ändå är resultatet av hennes samlade konstnärskap mångbottnat så det räcker.
Det spelar ingen roll att jag har sett det mesta förut: de närgångna
familjeporträtten, de kaxiga pinupporna, de troskyldiga kaninerna och
framför allt det i snart tjugo år pågående ”Jag tänker på mig
själv”-projektet, i vilket hon envist bearbetar sin kvinno- , moders-,
dotter- och människoroll. Som hon konstaterar i utställningens ljudspår –
guld värt i sin rättframhet – uppfostrades hon som flicka född på
fyrtiotalet till att aldrig tänka på sig själv. Kvinnoidealet som
uppoffrande och osjälviskt, i allt motsatsen till de senaste decenniernas
individcentrerade framgångsideologi.
Men det är just genom att återta rätten att tänka på sig själv
som hennes verk blir allmängiltigt i ordets mest vittfamnande betydelse:
komiskt, sorgligt, provokativt och, när det är som bäst, naket i sin
mänsklighet. Först i 40-årsåldern debuterade hon och de många åren som
mentalskötare har satt sina spår. Ett av utställningens starkaste inslag är
för mig den psykets mörka teater hon spelar upp med sin värnlöst vaggande,
mekaniska ensemble. Marianne Lindberg De Geer nöjer sig inte. Hon fortsätter
att rota vidare, petar i såret och spräcker illusionen. Det är jag innerligt
glad för.
Carolina Söderholm
konstkritiker och konstvetare