Dave Allen
Calder Brown, Elastic
Malmö t o m 19.11.
Dave Allen uppträder gärna som passionerad musiknörd, full av lust att berätta
om det som ockuperar hans tankar.
Nu har han fastnat för en riktig klassiker från The New York Schools
guldålder, Earle Browns komposition ”Calder Piece” från 1967, där
rörelserna hos Alexander Calders mobil ”Chef d’Orchestre/ Dirigenten” tolkas
av en slagverksensemble.
Allen har omvandlat ”Calder Piece” till ett ljusspel projicerat genom olika
färgfilter på väggarna. Resultatet är ett upprepat diffust, flimrande,
rytmiskt färgschema.
En tyst ekvivalent? Nej, Allens transponering har ju i grunden brutit mot
Browns öppna partitur, som varken accepterar upprepning eller schema. Ingen
gång kan vara den andra lik.
Det är helt enkelt ingen översättning av Browns musik till ljus. Verket måste
handla om något annat. Låt mig föreslå – förälskelse. Allen berättar samma
sak om och om igen, som det brukar vara, då den tillbeddas förträfflighet
ska beskrivas.
Installationen blir trovärdig genom de medel han använt; som så ofta i hans
fall en handfast äldre teknik. Strålkastarna är lika rejäla som
stålstativen. Kablarna slingrar sig som otåliga tankar på golvet. Tekniken
är så fysisk att den känns, medan väggarna smeks av det ljus, som skyggt
ilar förbi.
Allen berättar om det obegripligt underbara. Inramningen är genial. I rummet
längst in syns ett maniskt blinkande diskoljus, som inte har en chans mot
det skira flimret utanför. Och de notlinjer Allen tecknat i entrén, blir med
sin svajiga rytm en fanfar, en förklaring till oss, som kommer in, att det
här har ni aldrig hört eller sett förut!
Det har vi, men inte på det här viset. Och det avgör. Än en gång har Dave
Allen med fumlig iver övertygat, hur sköna tankarna på det underbara är.