På Ystads konstmuseum sitter tre flinande nakna män ihopkrupna på en gås. Att
Yue Minjuns groteska himmelsfärd känns märkligt välbekant har inget att göra
med Nils Holgerssonmonumentet som jag nyss passerade på vägen hit.
Nej, jag har sett dessa grinande ansikten förut. För bara några veckor sedan,
på danska konstmuseet Arken och utställningen ”Kinamani” (t o m 3.1). Liksom
den ambitiösa satsningen ”Facing China”, som visas i Ystad över jul, bygger
Arkens utställning på en privat konstsamling och består huvudsakligen av
figurativt måleri. Sammanträffandet är intressant ur flera perspektiv. I
takt med att ett expansivt Kina spänner musklerna stegras västvärldens sug
efter bilder från den asiatiska stormakten.
Samtidigt speglar privatsamlingarna en överhettad kinesisk konstmarknad, där
antalet gallerier och konsthallar mångdubblats under senare år medan en ung
och internationellt framgångsrik konstnärskår vuxit fram. Det har blivit
accepterat, för att inte säga lönsamt, att samla på kinesisk konst även i
väst, en boom som dock främst yttrar sig i en förkärlek för föreställande
måleri.
Det har nu sina skäl att just denna genre är så framträdande inom den
kinesiska samtidskonsten, och så tacksam att visa internationellt. När Kina
i början av 1900-talet öppnade sig mot väst var det den klassiska,
representativa konsten, snarare än den tidiga modernismen som konstnärer tog
intryck av. Under maoistregimen påbjöds sedan en sovjetinspirerad
socialrealism, genomsyrad av propaganda. De konstnärer som nu visas i Ystad
växte upp under kulturrevolutionen och bevittnade som studenter tragedin på
Himmelska fridens torg.
För denna generation som upplevt den experimentella samtidskonstens
genombrott, kvarstår ännu måleriet som ett självklart medel när de med
kritiska ögon närmar sig sin egen historia och identitet. Det är också just
sådana berättelser den västerländska konstvärlden efterfrågar; en lagom
exotisk mix av politik och popkonst, reflektion, humor och smarta
konsthistoriska referenser, från italiensk renässans till Mondrian. Men
missförstå mig inte, merparten av de verk som visas är varken beräknande
eller cyniska.
Snarare är de om något ursinniga och förtvivlade, stundtals spetsade med en
syrlig eller lekfull ironi. Dessutom, oavsett det rör sig om Yang Shaobins
explosiva porträtt upplösta av våld och smärta eller Wei Dongs provokativa
figurstudier, mättade med symbolik och erotik, bottnar de i en gemensam
grund – maoismen och dess historiska trauman, spår och estetik. ”Facing
China” är en spretig och kraftfull utställning som lyckas göra just det
titeln vill, och detta möte med åtminstone några av det nutida Kinas många
ansikten får mig att vilja se mer.
Carolina Söderholm
”Facing China”, Ystads konstmuseum, t o m 10.1