1998 öppnade ”Hjärtat sitter till vänster. Svensk konst 1964–74” på
konstmuseet i Göteborg. Som student vid stadens ännu dammigt traditionella
konstvetenskapsinstitution fick utställningen för mig något av en
jordskredseffekt.
Plötsligt brakade den alternativa moderna svenska konstscenen fram i hela sin
otämjda prakt: politisk, feministisk, högljudd och brokig, och försedd med
en i många stycken befriande samhällskritik – så chockerande explicit i
förhållande till 1990-talets behärskade konstklimat.
När nu utställningens curatorer, de två Göteborgskonstnärerna Ola Åstrand och
Ulf Kihlander, tio år senare tar sig an det följande decenniet är resultatet
på sitt sätt lika epokgörande, även om den radikalpolitiska laddningen
snarare bytts mot existentiell ångest och en experimentlysten, sökande
kreativitet. I ”Tänd mörkret! Svensk konst 1975–1985” lyfter de fram tidens
bortglömda undergroundkonstnärer, serietecknare, videokonstpionjärer och
banbrytande aktörer inom ljud-, dans- och performancekonst.
Precis som förra gången går deras kartläggning vid sidan av den etablerade
historieskrivningen för att istället presentera konstnärskap som då befann
sig i utvecklingens framkant, för att sedan inte sällan ha förpassats till
konstvärldens marginaler. I salarna på Ystads konstmuseum breder en stökig,
provokativ och allt annat än visuellt smickrande blandning verk ut sig,
märkta av punkens svartsynta protestkult och det tidiga 1980-talets
storvulet expressiva gester liksom Thatchererans självcentrering.
Här står Kristina Abelli Elanders julgran med sina dinglande, neonfärgade och
sockerbeska scener ur tvåsamhetens tveksamma paradis. Längre in väntar
Annika Liljedahls urkrupna hudkostymer liksom Eva Klassons svartvita
kroppsfotografier som närgånget blottar hud och innanmäten med en lystnad
och ett obehag jag sällan har känt. Intresset för kroppen prunkade, liksom
för psykologin och de intima relationernas mentala och köttsliga praktik –
utforskade inte minst i Eva Zettervalls uttrycksfulla teckningskonst.
När 1970-talets samhällsengagerade, på sina håll dogmatiska, proggera kring
decenniets mitt förbyttes i en splittrad revoltkultur i den brittiska
punkens antianda (vars slagord desillusionerat klingade ”No Future!”)
uppstod både en ny individuellt hållen, men också kollektiv praktik. Små
grupper bildades, centrerade kring alternativa utställningslokaler, förlag,
musikgrupper eller skivbolag. Till utställningens styrka hör dess förmåga
att fiska upp dessa numera obskyra men glimtvis legendariska företeelser i
ljuset, med viss blick för vad som hände bortom huvudstadens horisonter.
Dit hör inte minst det lokala tillägg museichefen Thomas Millroth gjort,
inriktat på den skånska konstscenens starka tradition av artists books,
representerad framför allt av Bo Cavefors och Leif Eriksson.
I Göteborg fanns Stefan Karlsson med sitt SuBBau-galleri, liksom Carl Michael
von Hausswolf och den gränsöverskridande performancekonstnären Malgorzata
Kubiak bland många andra.
I Stockholm verkade etablissemangsmarodören Kjartan Slettemark med sitt
Moderata bageri, liksom den så kallade Walldagruppen (Max Book, Tomas Lidén,
Eva Löfdahl, Ingvar Sjöberg och Stig Sjölund), som i början av 1980-talet
tog det nyss nedlagda Serafimerlasarettet i besittning med en både vacker
och trashig installation under den tidstypiska titeln ”Robust Romantik och
Andra Alternativ”.
Formuleringen ringar i viss mån in det häftiga, färgstarka måleri gruppen
ägnade sig åt, inspirerade av de nya tyska expressionisterna – Berlin hörde
med sin RAF-terrorism (vars grundare, Ulrike Meinhof, Malmökonstnären Sture
Johannesson uppmärksammade i en kontroversiell, censurerad utställning 1976)
till tidens kreativa metropoler.
Men Ystadutställningen rymmer så mycket mer – från Joakim Pirinens sarkastiska
Socker-Conny och Peter Zennströms nattsvarta seriedystopier till Leif
Elggrens konceptkonst och Margareta Åsbergs nyskapande dansföreställningar.
Som tur är hör en välskriven och innehållsrik katalog till ”Tänd mörkrets”
verkliga behållning, vars texter ger en suverän inblick i epokens hittills
förträngda, undre konstvegetation.
CAROLINA SÖDERHOLM
konstvetare och kritiker