Konst från svartsynt epok lyser upp

Konstrecensioner.
Bortglömda undergroundkonstnärer, serietecknare, videokonstpionjärer och performanceaktörer från 70- och 80-talen står i centrum för utställningen ”Tänd mörkret” på Ystads konstmuseum. Carolina Söderholm har sett den.

1998 öppnade ”Hjärtat sitter till vänster. Svensk konst 1964–74” på konstmuseet i Göteborg. Som student vid stadens ännu dammigt traditionella konstvetenskapsinstitution fick utställningen för mig något av en jordskredseffekt.

Plötsligt brakade den alternativa moderna svenska konstscenen fram i hela sin otämjda prakt: politisk, feministisk, högljudd och brokig, och försedd med en i många stycken befriande samhällskritik – så chockerande explicit i förhållande till 1990-talets behärskade konstklimat.

När nu utställningens curatorer, de två Göteborgskonstnärerna Ola Åstrand och Ulf Kihlander, tio år senare tar sig an det följande decenniet är resultatet på sitt sätt lika epokgörande, även om den radikalpolitiska laddningen snarare bytts mot existentiell ångest och en experimentlysten, sökande kreativitet. I ”Tänd mörkret! Svensk konst 1975–1985” lyfter de fram tidens bortglömda undergroundkonstnärer, serietecknare, videokonstpionjärer och banbrytande aktörer inom ljud-, dans- och performancekonst.

Precis som förra gången går deras kartläggning vid sidan av den etablerade historieskrivningen för att istället presentera konstnärskap som då befann sig i utvecklingens framkant, för att sedan inte sällan ha förpassats till konstvärldens marginaler. I salarna på Ystads konstmuseum breder en stökig, provokativ och allt annat än visuellt smickrande blandning verk ut sig, märkta av punkens svartsynta protestkult och det tidiga 1980-talets storvulet expressiva gester liksom Thatchererans självcentrering.

Här står Kristina Abelli Elanders julgran med sina dinglande, neonfärgade och sockerbeska scener ur tvåsamhetens tveksamma paradis. Längre in väntar Annika Liljedahls urkrupna hudkostymer liksom Eva Klassons svartvita kroppsfotografier som närgånget blottar hud och innanmäten med en lystnad och ett obehag jag sällan har känt. Intresset för kroppen prunkade, liksom för psykologin och de intima relationernas mentala och köttsliga praktik – utforskade inte minst i Eva Zettervalls uttrycksfulla teckningskonst.

När 1970-talets samhällsengagerade, på sina håll dogmatiska, proggera kring decenniets mitt förbyttes i en splittrad revoltkultur i den brittiska punkens antianda (vars slagord desillusionerat klingade ”No Future!”) uppstod både en ny individuellt hållen, men också kollektiv praktik. Små grupper bildades, centrerade kring alternativa utställningslokaler, förlag, musikgrupper eller skivbolag. Till utställningens styrka hör dess förmåga att fiska upp dessa numera obskyra men glimtvis legendariska företeelser i ljuset, med viss blick för vad som hände bortom huvudstadens horisonter.

Dit hör inte minst det lokala tillägg museichefen Thomas Millroth gjort, inriktat på den skånska konstscenens starka tradition av artists books, representerad framför allt av Bo Cavefors och Leif Eriksson.

I Göteborg fanns Stefan Karlsson med sitt SuBBau-galleri, liksom Carl Michael von Hausswolf och den gränsöverskridande performancekonstnären Malgorzata Kubiak bland många andra.

I Stockholm verkade etablissemangsmarodören Kjartan Slettemark med sitt Moderata bageri, liksom den så kallade Walldagruppen (Max Book, Tomas Lidén, Eva Löfdahl, Ingvar Sjöberg och Stig Sjölund), som i början av 1980-talet tog det nyss nedlagda Serafimerlasarettet i besittning med en både vacker och trashig installation under den tidstypiska titeln ”Robust Romantik och Andra Alternativ”.

Formuleringen ringar i viss mån in det häftiga, färgstarka måleri gruppen ägnade sig åt, inspirerade av de nya tyska expressionisterna – Berlin hörde med sin RAF-terrorism (vars grundare, Ulrike Meinhof, Malmökonstnären Sture Johannesson uppmärksammade i en kontroversiell, censurerad utställning 1976) till tidens kreativa metropoler.

Men Ystadutställningen rymmer så mycket mer – från Joakim Pirinens sarkastiska Socker-Conny och Peter Zennströms nattsvarta seriedystopier till Leif Elggrens konceptkonst och Margareta Åsbergs nyskapande dansföreställningar.

Som tur är hör en välskriven och innehållsrik katalog till ”Tänd mörkrets” verkliga behållning, vars texter ger en suverän inblick i epokens hittills förträngda, undre konstvegetation.

CAROLINA SÖDERHOLM

konstvetare och kritiker

KONST

Tänd mörkret! Svensk konst 1975–1985. Ystads konstmuseum. T o m 17.8.

Författare:
Publicerad 4 juli 2008 09.45
Uppdaterad 4 juli 2008 09.45

Konstrecensioner
Bloggar
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu