Konstmuseets långa grenar

Konstrecensioner.

Tor Billgren ser en utställning där inte bara konsten öppnar för frågor.

Möte med Hill – Malmö Konstmuseum i Urval
Lunds Konsthall, t o m den 22 januari 2012.

Det var lättare för Cato den äldre att förmå Rom att förstöra Karthago, än vad det har varit för museichefen Göran Christenson att få Malmö kommun att förstå nödvändigheten av ett nytt konstmuseum, trots att övertalningsmetoderna har varit snarlika: ”För övrigt anser jag att ...”

En annan av Christensons strategier har varit att vara generös med att låna ut verk ur museets samling, med syfte att exponera dess skatter, så att makthavare och menighet ska tänka ”Om det ändå funnes ett stort museum för all denna konst”. Ibland måste man dock fråga sig om effekten inte riskerar att bli omvänd: ”Det här systemet fungerar ju bra. Vi får se samlingarna TROTS att det inte finns något nytt och dyrt museum.”

Denna invändning är särskilt relevant just nu. I lördags öppnade en utställning med ett antal av museets videoverk på Fotogalleriet Format (t o m 18.12), och i fredags var det vernissage för ”Möte med Hill, Malmö Konstmuseum i urval” på Lunds Konsthall. Även Dunkers Kulturhus utställning ”Passion” innehåller flera lån från museet (t o m 15.1 2012).

I centrum för utställningen i Lund står alltså Carl Fredrik Hill med ett stort antal teckningar, som omges av verk av 25 samtida konstnärer, bland andra Nathalie Djurberg, Olafur Eliason, Eva Löfdahl och Thale Vangen. Konsthallschef Åsa Nacking slår fast att hon inte främst är ute efter paralleller mellan Hill och de samtida, utan snarare valt konstnärer som hon ”ändå velat visa”. Det är bra, och vi slipper därmed att förödmjuka våra intellekt med intetsägande associationer som ”Och precis som hos Hill, kan man ofta se träd och skogspartier i Matts Leiderstams fotografier” eller ”Helene Billgren och Hill uppvisar ett konstnärligt släktskap i intresset för det erotiska”.

Det är en jämn utställning utan uppmärksamhetstörstande megahits, och här och där uppstår intressanta möten och synergieffekter, som mellan Lisa Jeannins leranimation ”Bläckfisken” och Runo Lagomarsinos projektion av den politiska klyschan ”We support”. Vad det är som stöds och med vilka medel framgår inte, men när den infantila positivmusiken från Jeannins film läcker över till den stumma projektionen, uppstår en absurd underton, som tyvärr ofta känns igen från den internationella politikens rävspel och oheliga allianser.

Naturligtvis är det trevligt med alla dessa inhopp från Malmö Konstmuseum. Men koncentrationen just nu gör att man också bör fråga sig hur mycket det är rimligt att låta EN institution influera konstlivet i en region?