Lika genialt som trivialt

Vill man veta exakt hur bra samtidskonst kan vara är det Ditte Ejlerskovs utställning som man ska se. Det låter anspråksfullt så här i början av höstsäsongen, men egentligen behövs inga storslagna gester eller geniförklaringar, nej, låt oss hålla det helt sakligt och intimt. Det är så jag tänker på hennes måleri: en tyst saklighet i snapshots från vardagen som pågår. Och samtidigt är det så skickligt, så svalt och utstuderat suggestivt att jag mitt i det pastellblekt triviala känner en genuin rysning av välbehag.

Visst finns här motstånd att övervinna. Först rent konkret i form av den branta metalltrappa som leder upp till Elastic Gallery, ett ställe på Monbijougatans innergård man inte bara råkar gå förbi. Men det är värt ansträngningen att övervinna tröskeln till galleriets vita kub, och när man så gjort plocka upp listan vars titlar är som nycklar till utställningen, att eftertänksamt läsa utan att avkräva svar.

Naturligtvis kan man undra vad det är för märkvärdigt med dessa bilder av en tom hörsal, ett Vogue-omslag i rosa, en mattas mönster, eller för den delen en halvnaken karl förlorad i sömn. Men i skärvorna speglar sig inte bara hela måleriets historia, utan också livets tystnader och ögonblick, glömda stunder av väntan och ritualer, som plötsligt bryts mot omvärldens reella tyngd. Jag vill inte bli känslomässigt svulstig – det vore opassande i detta sammanhang – men faktum är att utställningens stramt intellektuella och distanserade hållning undermineras av pockande drömmar, begär och sprucken illusion.

Upplevelsen påminner om att försöka tyda ett chiffer, en sugande spänning när bitarna faller på plats. Kanske en kärlekshistoria? Bland palmernas skuggade silhuetter i ­poolens turkosa djup. I nästa duk stävar lastfartyget över oceanen lastad med containrar, och trots det oklanderligt magnifika anslaget är det föga romantiskt utan snarare insvept i ett dis av globalisering, migration och nedsmutsad natur.

Men det intressanta med Ejlerskovs måleri har i själva verket rätt lite med motiven att göra. Som konstnär är hon varken särskilt socialt engagerad eller sentimental. Det gjorde hon klart redan i fjolårets examensutställning på Malmö konsthögskolas galleri. Hon skulle i princip kunna måla vad som helst, och sedan vid själva hängningen av utställningen knyta verken samman till en berättelse om måleriets sensuella lockelse, och dess möjlighet kontra omöjlighet att gestalta ett ting, tillstånd eller en idé.

Jag kommer att tänka på David Hockney, och nyss Malmöaktuella Luc Tuymans, också de sysselsatta med att undersöka måleriet som verktyg för att begripa verkligheten på nytt. Föga förvånande återfinns de båda i den encyklopedi över det konstnärliga arbetets utmaningar och svårigheter som hon nyligen visade på Skissernas museum, ett sinnrikt mästerverk från hennes examensår.

Precis som hos Hockney och Tuymans finns hos Ejlerskov hela tiden reflektionen kring den egna positionen, liksom betraktarens. Här finns även en kritisk hållning till måleriets historiska betingelser och vår tids medier – med motiv hämtade från You­tube, Facebook, reklam och konst­historien – visuella kulturer genomsyrade av ett patriarkalt arv. Men låt inte teoretiska komplikationer skymma sikten.

Ska jag välja en av de kärlekshistorier som här pågår blir det den mellan Ditte Ejlerskov och måleriet, lågmäld men svidande snyggt exponerad för oss att njuta av.

Carolina Söderholm
konstkritiker och konstvetare