Henry B Goodwin
Foto som konst 1916-1931.
Kulturen i Lund. tom 10.01.10
Henry B Goodwin (1878–1931) fick ett snöpligt slut, sa Björn Andersson,
förlagschef på Historiska Media, när det nyligen var vernissage på hans
stora Goodwinsamling på Kulturen i Lund. Han berättade att fotografen föll i
en trappa, bröt benet och avled bara någon månad senare i sviterna av
olyckan. Piktorialisten Goodwins stjärna var då sedan länge i dalande.
Konstnärstiden med sin dova tonskala och kreativa oskärpa hade rötter i det
sena 1800-talet och peakade under första världskrigets sista år. Med
tjugotalet kom den nya sakligheten.
När Henry B Goodwin 1921 lockades till New York för att bli chefsfotograf på
förlaget Condé Nast hade tiden runnit ifrån honom och han tvingades efter
bara ett halvår att återvända ”med svansen mellan benen”. Här fortsatte han
att porträttera kända och okända, men också att dokumentera sin stad i en
serie i dag omhuldade Stockholmsvyer.
Goodwin vägrade att kompromissa och väckte starka känslor. Han var
amatörfotografen som fann sig stå över yrkesfotografins kråkvinkelanda. Han
var akademikern – språkvetare i Leipzig, Uppsala och Oxford – som hyllade
sin egen fotografi i tidningsartiklar och föreläsningar. Hans ”kamerabilder”
var något mer än vanlig simpel fotografi, förklarade han. Att den oblyge
Goodwin hade ett känsligt öga visar Kulturens utställning, som uppmärksammar
en lite bortglömd fotohistorisk epok – inte helt olik vår egen.
I nyutkomna ”Essäer om Henry B Goodwin” (Nordic Academic Press) skriver
fotohistorikern Olle Östlind på nytt om den okände Goodwin och hans hustru,
Ida Buergel Goodwin. I den avslutande essän berättar Alva Hallberg om
arbetet som retuschös i Goodwins studio och om hur det var att sitta modell
framför doktorns kamera. Hon var 98 år då intervjun gjordes och ger en
ömsint bild av en person som hon fascinerades av, men aldrig blev riktigt
klok på.
Per Lindström
utvecklingsredaktör på Sydsvenskan och adjungerad professor i fotografi vid
Mittuniversitetet