En reslig blå vägg blockerar ett av rummen på KHM, Konsthögskolans nya
galleri. Jakob Simonsons målning/skulptur/installation klyver med sin
monumentala skala rummet i två delar.
Lager på lager av tre olika himmelsblå pigment skiftar i lena, knappt
synliga vågrörelser över ytan. Går man runt om avslöjas väggen som en högst
påtaglig konstruktion, ihopspikad av reglar och träskivor. Framifrån,
särskilt betraktad under en längre tid, blir dess status mer
svårdefinierbar. Det är frestande att, vid sidan av minimalismens tradition,
tänka på Yves Kleins monokroma blå, liksom hans metafysiska (men också
fysiska) språng ut i intet.
Det är skickligt gjort, denna förvandling av väggens solida materia till
försvinnande himmelsdjup – och sedan tillbaka igen. Ambivalent rör sig
verket mellan det materiella och immateriella, verklighet och illusion, en
glidning som återkommer i Simonsons arkitekturmodell, symptomatiskt nog
inspirerad av Kafkas roman ”Slottet”.
Och här blir jag riktigt betagen. Den på en gång dekonstruerade och
förvillande karaktären bygger på en lek med speglingar, förväntningar och
minnen som överlagrar varandra när jag rör mig runt modellen. Simonsons
examensutställning må vara stram visuellt, men med sitt spel av möjligheter
och öppningar är den svår att se sig mätt på.
Passande då att galleriets andra examenselev är Hanna Paulin, som också hon
arbetar med drömda och existerande rum, och minnen – både personliga och
gemensamt historiska. I sitt iscensatta ”Picture Palace” väver hon samman
bild, ljud och tummade föremål – en stjärnkarta, en indianplansch, en bok om
undrens värld – till en nedtonad och suggestiv berättelse.
Hennes palats är inte så mycket ett fysiskt rum som ett drömlikt tillstånd
av bilder och symboler, där skogen och huset blir ett mångtydigt spelrum för
människans sökande villkor. Bild- och ljudloopen är på en halvtimma, men det
är väl tillbringad tid. Först upplevt i sin helhet framträder verkets styrka.
CAROLINA SÖDERHOLM
konstvetare och kritiker