Världen upplever en museiboom. Överallt byggs nya museer, samtidigt som gamla
utvidgas och renoveras. Makthavare på olika håll har insett att spektakulära
byggen ger status och att museer både kan locka turister och marknadsföra
regioner. Också inom arkitektkåren ger museiprojekten prestige.
Det här är utgångspunkten för en vandringsutställning, ursprungligen skapad av
Art Centre i Basel, som under sommaren visas på Louisiana. Utställningen
presenterar en rad internationella projekt – avslutade och pågående – som på
ett eller annat sätt utmärker sig. Den nöjer sig emellertid med att
konstatera fakta men ger väl inga egentliga svar på frågan varför just
museiarkitekturen fått sådant uppsving eller på hur arkitekturen svarar mot
dagens konstsyn.
Upplägget är annars välgjort och pedagogiskt, och en liten avdelning ägnas
Louisiana, lika mycket ett utflyktsmål som museum. Annars är uppdelningen
geografisk, med museibyggen i USA, Europa och Japan för sig. Detta bland
annat för att markera vad som skiljer kontinenterna åt. Exempelvis uppges
förhållandet mellan offentliga institutioner och privat kapital i USA skapa
förutsättningar för en mer elaborerad arkitektur, medan man i Japan
eftersträvar följsamhet mot naturen.
Ett fantastiskt exempel på hur man både kan visa den omgivande miljön respekt
och skapa unika rum för konsten är Tadao Andos nedsänkta Chichu konstmuseum
på ön Naoshima, med tre rum under marknivå och konstverk skapade specifikt
för ändamålet. Att döma av bilder framstår stämningen som närmast sakral,
och på så sätt skiljer sig Chichu konstmuseum från vad som varit vedertaget
i konstvärlden under senare år.
För om det är någon tendens som dominerat så har det snarare handlat om att
riva hierarkier och lyfta ner konsten från dess upphöjda position. Ja, man
har till och med, som Carsten Höller på Tate Modern, gjort lekpark av
konsten och på så sätt lockat storpublik med ringlande köer utanför porten.
Samtidigt finns också exempel på hur konsten hamnat på undantag när
arkitekturen fått spela huvudrollen, som i Bilbao.
Frank O Gehrys Guggenheimmuseum markerar på många sätt en skiljelinje i den
moderna museiutvecklingen, både uttrycksmässigt och med tanke på den
betydelse byggnaden fått för regionen. I dess kölvatten hoppas också en rad
andra städer på en egen Bilbaoeffekt, men oavsett hur väl musklerna spänns
kommer långt ifrån alla att lyckas.
Och hur ser då konstmuseiarkitekturen i Europa ut efter Bilbao? Ja, medan Rom
satsar på ett expressivt, slingrande bygge signerat Zaha Hadid så har andra
projekt mer nedtonat uttryck. I den läsvärda katalogen urskiljs också ett
antal linjer, däribland en form av minimalistisk reduktion, en sorts
transparens visavi omgivningen och en vilja att göra publiken delaktig i
arkitekturen. Det talas också om en ny sorts upplevelsearkitektur, avsedd
att förmedla känslor snarare än artefakter.
Museiarkitekturen går emellertid inte att separera från synen på konsten och
konstens roll. Och här är det givetvis betydligt lättare att blicka tillbaka
än att se framåt. Utställningen tecknar en utvecklingslinje som gått från
museet som borgerlig bildningsinstitution, via den vita kubens koncentrerade
möte med konsten, till idén om en kulturfabrik inriktad på processer snarare
än på kontemplation. Gradvis har också fokus förflyttats från konstföremål
till publik, och till den vita kuben har dessutom fogats den svarta, avsedd
för video och film.
Dagens museer är nu knappast vare sig det ena eller det andra, utan allt på en
gång, vilket kan vara nog så problematiskt. Det finns inte en funktion, inte
en historia att förhålla sig till, utan flera.
Samtidigt skapar ett vidgat konstbegrepp ständigt nya förutsättningar för
museiarkitekturen och ställer den inför nya krav. Kanske är vi rentav snart
tillbaka där det en gång började: med museet som en form av konst- och
naturaliekabinett, en wunderkammer som kan rymma allt mellan himmel och
jord. Men denna gång i interaktion med publiken.
JELENA ZETTERSTRÖM
journalist och konstkritiker