I Tania Ruiz Gutiérrez ”Annorstädes” glider världen förbi, paradisisk och
skitig. Mycket kan sägas om denna enorma, rörliga videoinstallation. Kort
och gott är den genialisk. Det är ett verk som visar hur offentlig konst kan
vara när den är som bäst. En konst som är skräddarsydd för sin plats, och
ändå öppnar sinnena mot tusen andra platser. En konst som är ett med sitt
nu, och ändå tidlös. En konst som vid varje möte ger nya vyer, andra
sensationer, välbekanta och främmande. Framför allt är det ett verk som tar
fasta på platsens egen laddning: järnvägsstationen som en knutpunkt mellan
vardag och väntan, äventyr och längtan. Länken mellan det lokala och
globala, resans start och slut.
Själv påpekar den columbiansk-chilensk-franska konstnären hur ”Annorstädes”
med sina nittio timmar film från jordens alla hörn förvandlar Sydsvenskans
gamla slogan till sanning: ”Haur du sitt Malmö, haur du sitt varden”. Fast
här handlar det om något annat än den multikulturella stadens kaxiga
lokalpatriotism. Eller för den delen På spåret-resenärens faktaspäckade
sightseeing. Genom Tania Ruiz Gutiérrez ögon blir det snarare tydligt hur
flytande begrepp som identitet, nationalitet, centrum och periferi är.
På ett mer intellektuellt plan imponeras jag av hur skickligt hon förankrar
den tekniskt avancerade installationen i vår historia. Järnvägen, filmens
rörliga bild, den universella tiden, landskapspanoramat, turismen: alla är
de företeelser till stor del sprungna ur 1800-talets landvinningar och dess
vilja att utforska världen och knyta samman, eller mer kallsinnigt
exploatera, dess länder och medborgare. Sällan ser man offentlig konst så
njutbar och hypnotisk, och ändå – just genom sin gränsöverskridande karaktär
– politisk. Det är vackert så.
Carolina Söderholm
konstkritiker och konstvetare