Sara Eriksson presenterar en intensivt genomarbetad teckningsstil.
En pojkaktig figur klädd i sparkdräkt och pumps tittar rakt ut mot betraktaren
och sträcker upp händerna i en resignerad gest. ”Nu har jag berättat alla
anekdoter som gör att jag framstår som en intressant människa, nu är det
bara jag kvar”, lyder texten under den sista bilden i sviten som Sara
Eriksson ställer ut på Cirkulationscentralen.
En intensivt genomarbetad teckningsstil av mjuka men exakta tunna streck
matchar texternas neurotiska humor. Varje linje tycks ha sin motsvarighet i
en tvångsmässig tankegång. Konstnären vrider finurligt på begreppet
”naturromantik” och ifrågasätter tvåsamhetens normer. Bakom de halvt
genomskinliga ironiserande strategierna i Erikssons perspektiv på
masochistiska beteendemönster och promiskuitet finns alltid den där sköra,
ömtåliga känslan av att ”nu är det bara jag kvar”. På andra sidan väggen, i
serien ”On the Wall” som uppmärksammar ny ung konst, tycks Sofie Grevelius
lekfulla bilder utforska själva processen av att hänga något på väggen.
Ingrid Stigsdotter, konst- och filmkritiker
FAKTA
Sara Eriksson
Cirkulationscentralen, Malmö, t o m 3.5.