Sophie Tottie
”White Lines”, Malmö konstmuseum, t o m 5.2.2012.
Kandinsky, Malevitj eller Mondrian – alla förhöll de sig på skiftande sätt
till abstraktionen, antingen det växte fram ur andlighet eller förenklandet
av ett föreställande motiv – som New Yorks gatunät. Men rötterna till Sophie
Totties konst står snarare att söka i konstruktivismens förhållningssätt,
sprunget ur formernas och materialens uttryck.
Liksom den senare minimalismen syftar den inte på något utöver sig självt. Och
det är kanske främst i minimalismens tradition Sophie Tottie passar in, även
om hon också nämner pop- och konceptkonsten som referenser. När den tidigare
professorn vid Malmö konsthögskola nu återvänder till Malmö konstmuseum är
det med verk så strama och subtila att tiden tycks stanna. Koncentrationen,
seendet, närvaron skärps i mötet med dessa tunna ristningar på rostfritt
stål, penseldragens strimmade rytm över jämngrå dukar.
Anonyma, bitvis maskinella, som verken kan framstå, blir varje möte
likväl personligt. Det är den egna blicken och rörelsen som avgör: hur
ljuset, rummet, kroppen reflekteras i ytan. Minsta steg får bilderna att
förändras och häva sig, omöjliga att frysa i ett statiskt ögonblick. Jag
tänker att det är märkligt hur så små åthävor kan skapa verk med sådan
benhård konsekvens. De äger fasthet, integritet, skönhet – ja, också det. I
katalogen pratar Sophie Tottie med den amerikanske superkonsthistorikern Hal
Foster. På liknande sätt som hennes konst, är det en intressant
konversation. Exakt, intellektuell, smalspårig och ändå full av öppningar.
Jag fäster mig vid hennes irritation över människors lust att överbetona
avbildande inslag, de gånger som det förekommit i hennes verk. Jag känner
genast igen mig. Hur girigt man griper efter associationens halmstrå,
titelns anspelning – på Einstein eller Hegel, färgteori, solnedgångar, eller
videoverkens berättelser om den förbjudna läsningens kraft – för att få en
fingervisning vartåt det barkar. Viljan att fylla linjen med mening är envis
och instinktiv.
Men Stockholms- och Berlinbaserade Tottie, som numera gästspelat både på
amerikanska MoMA och Harvard University, biter ifrån. Därav den nya serien
med ristningar på metall, som vägrar låna sig åt inkännande tolkningar.
Istället uppmanar hon oss att våga dröja i upplevelsen av det abstrakta.
Lika tydligt som hon i denna utställning bjuder in, lika hårdnackat gör
hon motstånd mot varje tendens att låsa verken i förutsägbara kategorier.
Resultatet inger respekt. Ändå är det i sidospåren jag fastnar, humorn, det
mänskliga avtrycket. Färgens och materialets trots allt sinnliga uttryck,
tuschen som rinner i finmaskiga nät, plumpar sig, vibrerar och gör avsteg.
På vägen ut hör jag rösten från ett av hennes tidiga videoverk: ”Jag vill vara
lättsinnig! Jag vill och jag måste!” Så stark som denna utställning är,
hoppas jag att hon även framöver ger lättsinnet spelrum.