När blev medeltida träsnitt punkigt? Förmodligen i samma ögonblick som Fredrik
Lindqvist satte kniven i träplattan. ”Don’t dog me”, varnar killen med
spretigt rött hår och flåsande hundtunga. Över tygtryckets bakgrund snirklar
lila bläckfiskar omkring i en förtrollande, ornamental dans.
Kontrasten är osannolik och oemotståndlig. Den forne Bromöllakonstnären,
utbildad i Umeå och Düsseldorf och numera bosatt i tyska Ingolstadt, vet vad
han gör. I hans bilder råder en stökigt karnevalisk yra, medan färgpaletten
löper amok. Grälla rosa, orange och gröna kulörer blandas med sockersöta
blommönster mot vilka bleka emo-tjejer poserar sida vid sida med
seriefigurer och grisar.
Men den spretiga motivmixen är varken planlös eller putslustig. I de febriga
konfrontationerna mellan pockande hallucinationer och bisarra effekter
slungas brottstycken av verklighet runt. Här skymtar populärkulturens
trashiga provokatörer, dödskallar och cirkusclowner bredvid exotiska resmål
och sambadansöser. Resultatet gränsar till visuell härdsmälta, ungefär som
hjärnan hyperventilerar efter alltför vildsint tv-zappande. Fast Lindqvist
tappar aldrig kontrollen. Hans bilder är som speglar av vår rastlöst
nyhetstörstande kultur, skruvade tre extra varv. I träsnittets svarta
konturer grinar historiens mörker och vår egen lystnad och dödsskräck,
genialiskt framhävd av teknikens medeltida rötter. För det är brytningen
mellan motiv och utförande som får magin att hända. Det mödosamma
träsnittets, tygtryckets och sömnadens rytm kontra ett MTV-kakofoniskt
bildflöde. Jag har följt Fredrik Lindqvists konstnärskap sedan tidigt
2000-tal och det blir bara starkare och mer explosivt för var gång jag ser
det.
Fredrik Lindqvist, Galleri Thomas Wallner, t o m 16.12