Konst
Emanuel Bernstone
”Blue Clouds White Sky”, Galerie Leger, t o m 10.2
Vissa utställningar utstrålar en självklar perfektion. Varje verk tycks exakt
avpassat för sin plats och utgör tillsammans pusselbitar i en logiskt
blänkande helhet. Så förhåller det sig inte med Emanuel Bernstones måleri på
Galerie Leger. Vad som istället visas är en serie omaka bilder och utkast
som skaver och tar spjärn mot varandra. Det kunde ha varit frustrerande, men
är det inte. Istället blir jag glad över att Bernstone vågar ta språnget,
och dessutom gör det inför öppen ridå. Borta är de känsliga fågelmotiv,
förlösta i silkeslen svärta, som hans namn de första åren efter examen från
Düsseldorfs konstakademi förknippats med. Kvar finns spår av de övergivna,
avskalade miljöer han sist visade i Malmö (2008), ett skickligt måleri
drivet till kylslagen elegans.
Vid sidan av dessa tyst suggestiva studier experimenterar han rastlöst och
oförutsägbart. Här är ett konstnärskap i tydlig utveckling, där lysande
brottstycken sticker ut. Det spänner mellan realism och abstraktion, mellan
slarviga skisser, spontana kompositionsgrepp och medveten precision. Framför
allt är det kontrasterna jag dras till. Hur han metodiskt målar
garageportens neonstrimmade ljus, för att i nästa rum dränka duken i
blodtransfusionens djupröda lack. Prövande närmar han sig tiden, rummet och
seendet, slår hål på illusioner och utforskar måleriets uppgift och form.
Som utställning betraktad är den spretig, som inblick i en konstnärlig
process intressant. Och är det inte just tack vare sitt splittrade
förhållningssätt som han lyckas fånga dessa svidande skärvor av vår samtid?
Allt övertygar inte, men tillräckligt mycket gör det för att jag nyfiket ska
vänta på fortsättningen.
Carolina Söderholm
konstkritiker och konstvetare