Ursula Biemann: ”Mission Reports”. Kunsthallen Nikolaj, t o m 17.5
Parallellt visas en omfångsrik utställning om Fluxusrörelsen bakom järnridån
under 1960-talet, ”Fluxus East”, t o m 17.5
I Saharas öken trycker sig de nigerianska männen platt mot sanden när
övervakningsplanen flyger förbi. Inuti kamouflerade tält bygger de – som
aldrig sett havet, och saknar den mest basala kunskap om skeppskonstruktion
– primitiva båtar som ska bära dem till spanska Kanarieöarna. Men drömmen om
ett bättre liv får ofta ett abrupt slut i mötet med det öppna havet eller
kustbevakningen.
Berättelsen är både sorglig och brutal. Men vad som skiljer den schweiziska
konstnären och kulturkritikern Ursula Biemanns videoverk från massmediernas
rapportering är myllret av röster i de tolv videoessäer som tillsammans
utgör ”The Sahara Chronicles”. Här hörs öknens nomadstammar liksom driftiga
entreprenörer i migrationsströmmarnas transportindustri och gränsvakterna,
vars arbete försvåras av sandstormens förblindade kraft. För vad gör man när
själva landet förflyttar sig och visar på det absurda i nationernas försök
att genom konstruerade gränsdragningar begränsa människans rörlighet?
Det hade legat nära till hands att anlägga ett offerperspektiv i viljan att
gestalta de unga männens fåfänga och mödosamma strävan. Men Biemann varken
förenklar, dramatiserar eller propagerar. Istället bygger hon upp en
kontrastrik väv genom grundligt fältarbete, intervjuer och anslående
bildmaterial. Och det är just denna förmåga att undvika att exploatera
tragiken i de människoöden hon ställs inför, som gör hennes verk så
övertygande för mig. Född 1955 har hon sedan slutet av 1990-talet konsekvent
undersökt gränszoner i västvärldens periferi, och skildrat deras intrikata
mönster av förflyttningar, maktpositioner, konflikter och drömmar.
Kunsthallen Nikolaj visar nu flertalet av hennes centrala videoverk i vad
jag skulle vilja kalla en av vårens viktigaste utställningar.