Andreas Gursky
Louisiana, Humlebæk, t o m 13.5
Skärpan är extrem, detaljerna oändliga i Andreas Gurskys monumentala
fotografier, som nu fyller Louisianas salar.
I en Formel-1-depå byter ett rött och ett vitt lag med flinka tekniker hjul på
bilarna. Deras viga manliga kroppar i samspel är skildrade som av
Caravaggio.
Annars är Gurskys bilder påfallande sakliga. Den realistiska rikedomen är
storslagen intill övermod.
Retoriken i det storslagna stör mig först. Gursky verkar vilja övertyga med
distinkta detaljer, precis som i gamla reseskildringar.
Fotografierna hänger lågt, ett på varje vägg. De skulle kunna fungera som
öppningar mot världen. Men de förblir stängda, inte en blick vänds mot
betraktaren. Det gör faktiskt att retoriken tappar greppet. Och det är bra.
Att bilderna är frånvända motverkar den stumma beundran, som de tekniskt mer
än fulländade bilderna först väcker. Det är annars lätt att fastna i den
avancerade tekniken, men kamera och datorprogram är ju bara medel.
Bilderna ska skapa fascination, men den får inte stanna vid beundran.
Gurskys verklighet är ganska bekant, även om vi aldrig kunnat se den så här.
Hans berömda bild av Madonna är tagen snett uppifrån. Scenmaskineriet med
statister, ställningar och akrobater är blottat, stjärnan själv går knappt
att upptäcka. Är det en kommentar till högteknologisk konst som Gurskys
egen? Eller en myllrande helvetesskildring à la Breughel? Alternativen
behöver inte utesluta varandra.
Fascinationens kärna är skildringen av människan. Hur hon arbetar, strävar,
bor, uppfinner; eller fascinerat betraktar, för de flesta i bilderna är
publik. Precis som vi. Även om fotona vänder ryggen åt handlar de om oss.
Frånvändhet behöver inte vara något negativt. En bild från Pyongyang av
motsatsen, tillvändhet, visar tusentals rödklädda flickor, som hyllar sin
älskade ledare. Arrangemanget ger rysningar av obehag, när allas blickar
riktas mot det podium där ledaren – och fotografen – står; en unik skildring
av underkastelsens koreografi.
De hysteriskt skarpa detaljerna visar sig vara allt annat än tom retorik. De
kräver tålamod och väcker nyfikenhet. Till slut går det inte se sig mätt.
Ett viktigt tema handlar om konstens nödvändighet, en fråga som i hög grad
inkluderar Gursky själv. Han nickar kollegialt, då han rakt upp och ner
porträtterar en målning av Pollock eller tar en närbild av ett penselstråk.
I Katedral har han använt glasfönstren från Chartres, men tagit bort färgen.
De blinkar blekt i ett dystert kyrkorum med uppgrävt golv. Här bryter Gursky
mot det storslagna med en drastisk påminnelse om förlust. Han är inte bara
en omsorgsfull rekonstruktör av verkligheten, en del energi kommer också
från en moralisk hållning. Och tro på bilden, att hans eviga berättelse kan
betyda något. I det ingår en hel del oro för sakernas tillstånd.
Det märks i de tre nya fotona av vattendrag i Bangkok, skönt glänsande i
oljespillets palett, men fyllda av lort.
Gursky är en stor sedeskildrare av samtiden.