Turner, Monet, Twombly – sent måleri
Moderna Museet, Stockholm, t o m 15.1.
Stämningar och känslor står i centrum när J M W Turner, Claude Monet och Cy
Twombly samtalar med varandra över tre århundraden, märkligt nog på Moderna
Museet istället för på närliggande Nationalmuseum. Dis, ånga, väta. Andetag
och tårar. En darrning på handen, en skälvning på rösten, själens rörelser.
Solnedgångar, soluppgångar och vattenspeglingar, sedda som hägringar genom
extas och sorg. Alla tre intresserade sig för det ogripbara som genomsyrar
varje situation. Atmosfären är min stil, sa Turner, och fyllde skissböckerna
med stämningsbilder. Motivet är oviktigt för mig, det jag vill återskapa är
det som finns mellan mig och motivet, menade Monet. Och Twombly uppfattade
måleriet som en sammansmältning av idéer och känslor som projiceras på
atmosfären.
Turners dukar är vitglödgade. Skeppens silhuetter avtecknar sig mot den eld
som både himlen och vattnet tycks gjorda av. En virvlande malström manas
fram men blir upphängd mitt i undergången, beslöjas och löser upp sig i
föraningar. Turner kallade vernissagedagarna för målardagar då han inför
publikmötet gjorde sina målningar tydligare. Själv verkade han se ett värde
i det oavslutade, det ännu inte förseglade, det som fortfarande är i
vardande. När han blev ekonomiskt oberoende ägnade han sig åt ett måleri
rikt på ljus men fattigt på motiv.
På 1840-talet, då han var i sextioårsåldern, betraktades Turner av många
kritiker som en kufisk föredetting. Med Monet var det tvärtom, då han i
början av 1900-talet var lika gammal ansågs han vara bättre än någonsin. Det
är i pensionsåldern han målar Themsen, i samma anda som Turner. Monets
rosalila skyar och kanaler smeks fram, penseln avsätter kronblad efter
kronblad i färgens heltäckningsmatta. Näckrosorna däremot gestikuleras
fram, till hälften på duken, till hälften i luften. På nära håll finns en
märkligt torr, gipsig yta, på avstånd svävar de dyblöta.
Twombly verkade när det romantiska landskapsmåleriet och impressionismen
tillhörde det förgångna, han steg fram ur den abstrakta expressionismen utan
att alltid få ett eget uttryck. Dukarna växer, flödar och rinner, ibland
flätas ord in i kompositionerna. Turner och Monets guldramsinfattade
tittskåp verkar höra till en annan värld, men även i Twomblys målningar blir
naturen en behållare där själen får rum. För att förstärka lidelsen använde
Twombly gärna mytologiska referenser. Turner nyttjade också myten, men då
för att bredda en samtida händelse, Monet däremot tillhörde en generation
som vände myten ryggen.
Moderna Museet låter Turner, Monet och Twombly mötas sent i livet, i det som
kallas sen stil. De reducerar, skakar bort allt utanverk och får ett mer
avklarnat uttryck. De står i akt tre i sina liv och har inte längre tid med
oväsentligheter. Men utställningen är slösande rik och lusten till måleriet
fångar betraktaren. Också lusten till livet är påtaglig, och det förvånar
inte att målarna ville göra sig påminda också efter döden. Turners
testamente ledde bland annat till instiftandet av det årliga Turner Prize.
Monet donerade sin stora näckrossvit till franska staten som placerade den
på Orangerimuseet i Paris. Året innan Twombly dog ställde han ut serien
Camino Real som hämtar sitt namn från Tennessee Williams pjäs där Lord Byron
och Casanova funderar över vad det betyder att åldras och gå ur tiden. En
känsla, en stämning, som man väcker hos någon annan är kanske det bästa
sättet att alltid finnas kvar.