Den nyzeeländske konstnären Richard Pearse tar vara på gamla trärester. De
flesta har kommit från rivna hus, några från tomlådor. Fragmenten är
minutiöst ordnade i färger och mönster till nästan maniska bilder. Ibland
kan de påminna om husfasader eller fastighetskartor, oftare om konkret konst
influerad av maoriska mönster. Men alltid bär de på en berättelse om något
som varit, något som har använts av andra människor.
Vilka berättelser som ligger bakom kan vi knappast ana, eftersom Pearse inte
har varit ute efter att rekonstruera någonting. Det är mer fråga om lystern
och patinan i det förkastade.
Men effekten stannar inte vid ytan. Verken är skapade med pedantens
millimeterpassning, en återanvändning i systematikens tecken. Strama fält
växlar i väl avvägda färger. Där bilderna hänger vackert uppradade i
galleriet känns det som om Pearse fått mycket inspiration av musik. Bilderna
blir en svit av tystnade melodier, ett sätt att rädda det förfallna och
kasserade och förvandla det till en ny klingande värld av mönster, rytmer
och färger.
Men de många små välskurna bitarna i Pearses verk är inte oskrivna. Hur mycket
han än formar detaljerna tränger sig andra sammanhang än de estetiska på.
Det räcker med att få syn på delar av nött text från förpackningar eller
spår från någons rivna hem i de patinerade träbitarna för att verken ska
lyfta över den abstrakta skönheten och lägga till nya känslor.
Vad slags känslor? Kanske vemod över det förflutna eller raseri
över konsumistiskt förpackningsslöseri. Det ligger något av
hippiealternativism i verkens återanvändningsestetik. Inte mig emot. Det är
barfotakonst med förförisk svikt i stegen.